FRA – Skäms och Fy!

När till och med advokatsamfundet (som de knappast kan bortdefinierats så som ungdomliga nedladdningsfantaster, Piratpartiet, och andra ) kastar den modifierade versionen av FRA-lagen i papperskorgen så kunde man ju tro att parlamentarikerna skulle lyssna (att de har problem med att lyssna på oss ”vanliga” medborgare vet vi ju redan).

Jag citerar dagens SvD/Dan Nilsson:

”Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, sågade förslaget redan i den första remissvändan och skräder inte orden den här gången heller.

–Det här är fullständigt oseriöst. Det är ju samma lag. Man har bara ägnat sig åt kosmetiska förändringar, säger hon.

–De stora frågorna är fortfarande obesvarade. Det utvidgade mandatet. Det obestämda ”yttre hotet”. De parallella möjligheterna för polisen och Säpo att gå till FRA om de får nej i domstol. Alla sådana problem kvarstår.”

Övriga kommentarer överflödiga.

 

 

 

FRA – Politiker med krånglande samveten …

Detta är en skammens dag. Flaggan på halvstång.

Politiker med krånglande samveten löste sin inre och yttre konflikt genom att att inte gå dit… Ja, så kan man ju oxå göra, när jag inte gillar nåt på jobbet, så går jag helt enkelt inte dit. Om jag inte gillar vad ni gör med mina skattepengar, så betalar jag inte. Om min dotter inte gillar skola så säger jag; gå inte dit…

Jag har mejlat till ”våra” poliltiker. Tre har svarat (Gustav Blix, Andreas Norlén och Margareta Cederfelt svarade. En eloge för det, även om det är standard brev, ok, förstår att ni en dag som denna är överösta med mejl).

Men argumenten de anför i sina mejl är lama. Man hänvisar till olika kontrollinstutioner, en struktur av ”spärrar” som alla ska styras av människor, inom maktens sfär.

Men, vi medborgare kan i princip bara påverka vårt samhälle, våra liv, genom att rösta vart fjärde år. På så sätt överlämnar vi makten till er politiker.

Förutsättningen för att jag ska våga gå med på detta är att jag vet att ni politiker är omgivna av regelverk, grundlag, instutioner, domstolsväsende som skyddar mig mot er makt. Som skyddar mitt privatliv från ditt intrång. Nu har du, även om du röstade för den modifierade versionen av lagen,  medverkat till att ta bort detta skydd.

Uppenbarligen vet vi inte vårt eget bästa. Och från att i valpropagandan ha framställts sig som villiga valda ombud för oss, folket, har politikerskrået när de väl sitter vid rordret, omvandlats till auktoritära ”bossar”. Som pekar med hela handen. Och kör sitt rejs. eftersom vi, folket, ju är så okunnigt…vi vet ju inte vårt eget bästa…likt oskyldiga barn sitter vi där och daddar om privatliv och integritet och sådana petitesser…Likt paranoida skumma individer sitter vi väl där och påpekar för våra politiker att politiker faktiskt inte är så snälla ibland…Men, sånt som DDR kan ju bara inte inträffa hos oss, i Sverige, eller hur? Nä, vi är väl bara en bunt rädda kärringar, som man inte borde lyssna på…och det gör de ju inte heller.

Demokratisk – vad  är det? Uppenbarligen inte att lyssna. Uppenbarligen tar de det förtroende de fått rätt så lätt. 

Maktlösheten lägger sig som ett grått fuktigt täcke över Sveriges befolkning.  

Den parlamentariska vägen körd?

Vad återstår?

Civilolydnad, naturligtvis icke-våldslig sådan, enda vägen?

 

 

 

FRA – Än kan vi inte pusta ut…

Tack vare några politikers civilkurage kan vi idag få läsa att projekt folkkoll skjutits framåt några dagar, lite korrigeringar ska till.

Men försvarshögskolans expert skrattar idag i Aftonbladet:

– Jag kan inte låta bli att skratta, säger folkrättsjuristen Per Broström.

Han menar att lagen strider mot Europakonventionen.

- Det finns flera exempel i Sverige där vi haft insynsråd, kontrollorgan och annat, men väldigt få exempel på att det varit verkningsfullt. Säger Per Broström.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2710938.ab

 

Så, gott folk, fortsätt mejl- och sms uppvaktningen av våra politker.

Hela förslaget ska i papperskorgen, med eller utan ”korrigeringar”.

 

 

Aftonbladet 18/6-08

Övervakaren ska övervakas – men experten

skrattar åt nya förslaget

Nu ska flera olika myndigheter övervaka övervakaren FRA.

Men förslaget döms ut av Försvarshögskolans expert.

– Jag kan inte låta bli att skratta, säger folkrättsjuristen Per Broström.

Mitt under den heta riksdagsdebatten om FRA-lagen i går presenterade försvarsminister Sten Tolgfors (m) de tillägg som regeringen tvingats gå med på för att få igenom lagen:

  Datainspektionen ska fram till 2011 följa FRA:s verksamhet ur ett integritetsperspektiv. Dit knyts även en särskild referensgrupp som utses av riksdagspartierna.

  En parlamentarisk kommitté ska följa FRA:s verksamhet fram till 2011. Den ska också kunna utse ett integritetsombud.

Med de här tilläggen är allianspartiernas riksdagsledamöter redo att klubba igenom lagen. Men villkoret är att regeringen levererar ännu fler förändringar i en tilläggsproposition i höst:

Fristående myndighet

  Enligt lagförslaget skulle Försvarets underrättelsenämnd, FUN, både ge tillstånd för signalspaning och kontrollera den. Nu ska

i stället en särskild fristående myndighet ge tillstånden. Den ska även fatta beslut om det finns särskilda skäl för att signalspana mot en viss person.

  Regeringen måste ta integritetshänsyn när den beslutar om inriktning av signalspaning.

Dessutom ska en kommission få i uppdrag att utreda FRA:s verksamhet till dags dato. FRA:s generaldirektör bekräftade i Aftonbladet i går att man i flera fall de senaste tio åren avlyssnat svenska medborgares telefon- och internettrafik.

Men Per Broström, folkrättsjurist på Försvarshögskolan, ger inte mycket för regeringens eftergifter. Rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten är svag även i det nya förslaget, menar han.

Få bra exempel

– Jag kan inte låta bli att skratta när jag hör det här. Det finns flera exempel i Sverige där vi haft insynsråd, kontrollorgan och annat, men väldigt få exempel på att det varit verkningsfullt.

Han menar att lagen strider mot Europakonventionen.

– Jag ser fram mot den första prövningen av det här i Europadomstolen.

Irene Beertema
Elisabeth Marmorstein

 

Terrorister + kärnkraft = sant

Ibland är det inte roligt att få rätt – Bomblarm vid Oskarshamns kärnkraftsverk

I nästan 35 år har jag protesterat, ibland tyst ibland högt – mot kärnkraften. Argumenten mot har varit många. Och ja, det är faktiskt under så lång tid mina protester har pågått, tidigt började  jag bära stoppa kärnkraften-märken, redan som tolvåring. Märk väl inte som resultat av indoktrinerande vuxna, utan som resultat av egen tankeverksamhet, min pappa var en gång var ett barn som hörde Nagasaki-bomben, och det räcker.

Men i alla år har alla vi, som protesterat, fått höra att vi oroar oss i onödan, ja, kanske vi till och med är inbillningssjuka…I Sverige har vi ju inga atombomber, och dessutom  gör vi ju så säkra kärnkraft. Och inte finns det några terrorister här, och om de skulle finnas så är ju den svenska säkerheten av så fenomenal kvalitet så ingen fara finns.  

Men nu kom det än i alla fall, ända fram till gränsgrinden vid Oskarshamns kärnkraftverk, och i sin väska hade han (hon?) ett sprängämne så explosivt att det räcker med ett slag, friktion eller hetta för att få det att explodera – TATP, eller acetonperoxid.

Nu stoppades ju han, innan han kom in i det allra heligaste (han var där under täckmantel att utföra en reparation). Men det hade nog blivit en alldeles tillräcklig smäll och TATP sprängämnet hade detonerat där, vid grindarna, vid Oskarshamns kärnkrafverk. Undrar hur det känns att nu vara Oskarshamnsbo? 

Den här gången fick de tag på honom/henne i tid. Och kanske finns det någon ”naturlig” förkaring till det hela.

Men nästa gång?

Det finns ingen 100 % säkerhet vad gäller kärnkraft.  Har vi rätt att chansa?

Och när det smäller – Då Smäller Det.  Och konsekvenserna därefter kommer vi att få leva med i generationer, liksom i Tjernobyl.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=771906

Bojkotta OS i Kina!

Tack vare modiga tibetaner utmanar makten, visar nu Kina sitt rätta ansikte (tilläggas kanske ska att jag naturligtvis fördömar jag att enskilda tibetaner har bränt butiker i Tibet, ägda av kineser) .

Märkligt är att den blinda fläckern är så stor vad gäller OS i Kina.

Nuförtiden är väl de flesta någorlunda medvetna om vikten av goodwill och att allt kan säljas med mördande reklam. Och att detta naturligtvis även gäller nationer. Nationer vars ledare vill marknadsföra sina nationer på samma sätt som företagsledare vill marknadsföra sina företag och dess produkter. Och orsaken i båda fallen handlar om pengar. Intäkter till företaget och intäkter till nationen.

Naturligtvis är OS 2008 ett gyllene tillfälle för Kina att bättre på sin något kantstötta image och sälja sig själv så som en modern nation, fylld av mänskliga rättigheter…

Kina – världens största diktatur tycker om att ha fingrarna i syltburkar lite var stans i världen, inte bara i Tibet, utan också här i Stockholm, dock i mindre allvarlig omfattning, men ändock anmärkningsvärt.

När den exil-kinesiske dansgruppen Shen Yun  och föreställningen ”Chinese spectacular”skulle uppträda i Stockholm hotade den kinesiske ambassanden i Stockholm  Madeleine Sjöstedt att relationerna mellan Kina och Sverige skulle försämras om hon inte stoppade föreställningen. Istället ansåg man att en statlig grupp skulle komma och uppträda i Stockholm.

Naturligtvis lät inte Stockholms kulturborgarråd sig skrämmas med det utan föreställningen visades som planerat både i Stockholm och Linköping.

Men politikerna i Köpenhamn vek sig, där stoppade man föreställningen och lät den statliga godkända dansgruppen  istället uppträda. 

”Tjänstemän från den kinesiska ambassaden i Stockholm har utövat påtryckningar mot Stockholms kommun i försök om att sätta stopp för det New York-baserade artistsällskapet Shen Yuns dansföreställning.  De menar att sällskapet har en koppling till den i Kina förbjudna falungongrörelsen. Ambassaden har bland annat hotat med en försämrad relation mellan Sverige och Kina om showen genomförs. Stockholms kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt, har genom sin sekreterare tidigare svarat på ambassadens begäran. ”

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=753701

Kina anser uppenbarligen att politik och kultur hör ihop, och naturligtvis anser de att även idrott  och politik hör ihop, när det handlar om att servera den smakligaste bilden av nationen Kina.  Det är därför man nu och fram till OS i höst städar bort politiskt olämpliga element och företeelser både här och där, både inom och utom Kina.

Alla människor har ett ansvar för sina handlingar, även idrottsmän.

Låt inte Kina använda er som reklampelare för den officiella Kina bilden som man vill sprida. Kom ihåg OS i Berlin 1936.

 http://intressant.se/intressant

Hurra nu alla! Castro har kastat in handuken, men…

Nu hyllas Castros avgång. Gott så. Men samtidigt är det så tyst, så tyst om världens största diktatur, Kina. 

I Kina där de kommunistiska makttopparna har förenat sin politiska agenda med ett marknadsekonomiskt tänkande, där forna ”offentligt” ägda egendomar nu övergår i privat egendom, ägd av de kommunistiska topparna. Ett Kina där nu i takt med att  BNP ökar, och miljoner och åter miljoner kinesiska plånböcker öppnas. Ett Kina dit den svenska industrin skyndar, de svenska affärsintressena kan bara jubla…eller? 

Hur kommer det sig att det när det gäller denna del av världen är så ovillig att ta till bojkott? Medan det var en självklarhet att bojkotta Cuba, Syd afrika och Palestina, med Hamas vid styret.

I Kina ska vi nu dessutom har OS.  

OS – symbolen som i vårt allmänmedvetande står för orden så som demokrati och fred – det tillfälle då människor från jordens länder möts för fredlig kamp, tillsammans…  

Det vill säga ett ypperligt tillfälle för de mindre rumsrena att få visa upp sig och öka på sin goodwill. Så att fler affärsintressen kan lockas dit.  Vem tycker i dag att det var rätt av Sverige att delta i en annan diktatur, OS i Berlin 1936? Men oj, vad tyst det är vad gäller att avstå från att delta i OS i Beijing 2008…

Amnestys berättar att under år 2006 skedde 1 010 avrättningar i Kina,  men att det enligt icke officiella uppgifter kan röra det sig om 8 000 avrättningar…Iran, som väl ingen skulle drömma om skulle låta få vara OS-värdland,  avrättades 177 personer. I USA avrättades 53 personer…

Nya tider för KPA – eller sanningen så som den alltid sett ut?

Idag förvånar KPA, det ”etiska” fondbolaget som tydligen handlar med portföljer innehållande investeringar som innebär i förgiftat grundvatten, klimatvärstingar, barnarbete, antifacklig hållning och omfattande korruption, allt enligt DN idag http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=699071

Tidigare var KPA kända för att vara det enda fondbolaget som hade guts nog att inte investera i Sveriges skötebarn, Ericsson, på grund av den verksamhet som Ericssons dotterbolag Ericsson Microwawe System sysslade med. Ericsson microwawe system tillverkar krigsplanens radarutrustning som hjälper missilerna att hitta rätt mål när de riktas mot den lede Fi. (Ericsson Microwawe System har enligt uppgift  bytt namn och ägare, och är numera ett dotterbolag till SAAB)

Till och med Bancod etiska fonder investerade i Ericsson. Men så icke KPA. Ståndaktigt sa man nej.

Frågan är  har det som kommit till ytan idag varit KPA:s egentliga hållning i frågan hela tiden, har man haft en officiell agenda och en inofficiell sådan. Eller hade de KPA anställda som i början av år 2000-talet  anförtrodde mig sina farhågor, rätt. Har Folkssams uppköp av KPA inneburit att KPA:s investerare måst mildra sin etiska hållning till fromma för investeringsportföljens värde?

Smart nischat av pedofil lobbyn

Pedofillobbyn ( ja, de finns) har studerat sina sexualpolitiska texter, och ser sig som samma andas barn som de första gay – aktivisterna.

Och liksom goda marknadsförare har de insett det orealistiska i att profilera sig som en grupp som kämpar för en acceptans av sexuella, fysiska övergrepp på barn. Däremot (och tyvärr med all rätt) har de insett att en profil som innebär att de söker acceptans för sina känslor är en lagom radikal framtoning. Man får nämligen ta ett steg i taget…

Och metoden att söka locka medlidande från alla oss som ser oss som humanister, har lyckats.
Istället för att debattera hur det känns för de alldeles för många barn som just nu, i denna stund, lever med sexuella övergrepp så har debatten kommit att handla om det odemokratiska att inte respektera pedofilens känslor och det hot mot yttrandefriheten det är att inte låta pedofillobbyn få sprida sin propaganda.

Men man kan fråga sig, hur kommer det sig att det kallas hets mot folkgrupp när man sprider propaganda om att judar exempelvis borde gasas, men det kallas yttrandefrihet när propaganda sprids om tortyr av barn?

Ja, jag vet att barn inte är en folkgrupp, men lyssna på mitt budskap nu.
Att utsätta ett barn för mångårig incest är att jämställa med tortyr. Den upplösning av barnets integritet, av dess jag – gränser och dess fysiska gränser är djupt skadlig. Och den relation som uppstår mellan offer och förövare är ofta en mycket komplicerad sådan, där barnet till och med kan försvara sin förövare. Men där offret i många år efteråt, kanske hela livet om hen inte får den hjälp eller det stöd hen behöver, kommer att lida och plågas av övergreppen.

Att ha varit utsatt för incest eller liknande sexuella övergrepp (incest handlar ju om sexuella övergrepp inom familjen, men det kan ju också handla om en granne m.fl.) påverkar offret på en mängd områden. Dessa övergrepp kan i så hög grad påverka offret även i vuxen ålder så att självkänsla självförtroende och psykisk hälsa blir så skadat så att utbildning, yrkesliv relationer, fysisk hälsa blir starkt negativt påverkat.

Så frågan är, hur kan då pedofillobbyn, och deras supportrar (i yttrandefrihetens namn) med allvar hävda att pedofili innebär känslor som är värda respekt, i likhet med en hbt-persons rätt att känna (och göra som hen vill fast så långt går ju inte pedofillobbyn, ännu, då man är väl medveten om att man då får juristerna på sig.)?

Jag kan respektera personen jag har framför mig, men jag kan inte respektera att hennes eller hans känslor när hon/han sitter och spanar på dagisungar utan för mitt hus. Oavsett om denne person ”gör” något eller inte…

Jag kan inte respektera att min dotter, min guddotter, min grannes son, eller något barn i hela världen ska förvandlas till en sexuell fantasi efter att ha tillbringat en dag på stranden och blivit ”fluktad på” av någon som smög i buskarna. Och detta oavsett om personen ”gör” något eller inte…

Jag kan inte och vill inte, respektera vare sig de pedofila handlingarna eller de pedofila känslorna.
Men jag kan respektera personen, som hyser dessa känslor, och hennes eller hans rätt att bemötas med respekt och i enlighet med FN:s mänskliga rättigheter.

Gå inte på pedofillobbyns manipulation när de försöker få det till att handla om yttrandefrihet och rätten att “känna det man känner”.

Pedofillobbyn jobbar medvetet, och internationellt, med att försöka förskjuta vår normuppfattning.
I Sverige genom att peka på yttrandefrihets och sexualpolitiska argument som man lånar från hbt-rörelsen.

Publik pedofillobbying för sexuell misshandel av barn har inte mycket med yttrandefrihet att göra.

Rent hypotetiskt, skulle det kunna göra det om det handlade om två jämlika parter, där barnen hade samma intellektuella, emotionella, och ekonomiska, tekniska och juridiska möjligheter att starta sin egen lobbying grupp som kunde föra fram den motsatta sidans argument. (Men då skulle i slutändan ingen lyssna på pedofillobbyn för det absurda i pedofillobbyns retorik skulle då bli så uppenbart).

Det jag syftar på är inte den ensamme och ångestfyllde som inte vill annat än att inte längre tända på barn, och som tar ansvar för det och söker hjälp.

Jag talar om en fascistisk politisk rörelse som propagerar för en lagförändring som innebär att sexmisshandel av barn ska bli lagligt. Och det handlar om personer som är kunniga inom både marknadsföring, kommunikation och juridik. 

Ja, fascistisk kallar jag det, det handlar ju i allra högsta grad om förakt för svaghet, att använda människor som inte kan försvara sig för sin utlevelse, att nyttja barn som engångsartiklar (man kan köpa barn via Internet).

Och jag kallar det för en politisk rörelse eftersom man i dess förlängning verkar för en samhällsförändring så att sexmisshandel av barn blir lagligt. Det handlar om personer som är kunniga i både marknadsföring, kommunikation och juridik (i Nederländerna har de även bildat ett politiskt parti).

Vill du hjälpa en person med sexuell fixering av barn så hjälper du INTE henne/honom med yttrandefrihetsargument, så att de kan vidareutveckla sitt nyspråk där sexuell misshandel kläs i ord så som “intergenerationella sexuella beteenden”.

Hjälp inte pedofiler att förtränga verkligheten!
Hjälp honom/henne till en psykoterapeut.

Och börja lyssna på överlevarna!
Här har ni en:
http://www.geocities.com/medusas_skratt/index.html

Pedofilers rätt till yttrandefrihet

På olika debattsidor, även på de mest radikala sådana, skyndar försvarare av pedofilers rätt till yttrandefrihet.

Kom då ihåg:  

• Publik lobbyism för pedofili kan inte ingå inom ramen för yttrandefrihet eftersom det är likvärdigt med att lobba för kränkning av de mänskliga rättigheterna, och strider mot FN:s barnkonventionen.

• Sexuella övergrepp på barn är att likna vid tortyr.
  Relationen mellan förövaren och offret kan liknas vid den mellan torteraren och tortyroffret. Med liknande hjärntvättsliknanden mekanismer (jmf. t ex Norrmalms syndromet). Barnen försvarar ofta sina förövare.

• Att propagera för pedofilers rätt att propagera, via bild/text, är att jämföra med att propagera för torterares “rätt” att propagera för sin rätt att utöva tortyr.  Skulle alla dessa tillskyndare av pedofilers demokratiska yttrandefrihet också skynda fram om man bytte ut ordet pedofil mot nazist och barn mot jude? Om det alltså handlade om en propaganda apparat för rätten att propagera för fördelen med att tortyr av judar/muslimer/svarta, och inte som nu är fallet propaganda för rätten att propagera för  tortyr av barn?  

•  Normen av idag, i teorin, fördömer pedofili. Men normer kan alltid påverkas, på gott och ont. Ett av de bästa sätten att göra det på är social marknadsföring/idémarknadsföring. Något som också pedofillobbyn både är medvetna om – och skickliga på. Just nu har man valt att nischa sin marknadsföring genom att använda yttrandefrihetsargument och rätten att känna sina känslor.

• Och hur står det egentligen till med våra normer idag, om man bortser från det politiskt korrekta, det vi lärt oss att svara.  Går man tillbaka i tiden cirka 70 år, blev incestoffer enligt uppgift till och med bestraffade. Man höll alltså med dagens pedofillobby om att det var ”ömsesidigt” sex pedofilen ägnade sig åt. ”Blame the victime” att skuldbelägga offret är förresten något vi fortfarande sysslar med.  Att vara utsatt för incest, av sin mamma, är tydligen i vårt kollektiva undermedvetna,  ett tecken på att man är en riktigt usel människorsort, om man skall döma av ett av av de värsta skällsorden man slänga: ”You mother fucker”. Och om man i dag i Sverige går ut offentligt och berättar att man varit utsatt för incest får man vara beredd på tillmälen så som ”Incesthora” (enligt uppgift från en kvinna som gått ut offentligt med namn, och berättat om att hon varit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa).

•  Pedofillobbyns marknadsföring verkar i förlängningen för en samhällsförändring som ska göra så att  sexuellmisshandel av barn blir lagligt.  Vilket inte är så konstigt som det kan tyckas, om man ser i backspelgeln. Så sent som på 70-talet motionerade en riksdagsledamot (enligt uppgift) för en legalisering av incest

• I takt med att ”yttrandefrihetsanhängarna” hjälper pedofillobbyn med denna normaliseringsprocess av sexuell och psykisk misshandel av barn,  riskerar en nedmonteringen att ske av de inre spärrarna hos de pedofiler som är på gränsen, så att risken ökar att dessa spärrar rasar och sexuella kontakter med barn inleds. I och med att debatten ”förs upp” till att handla om en rättighet, rätten till yttrandefrihet, så påverkas människor som än så länge inte har gjort verklighet av sina fantasier. Men debattinläggen visar att debatten har haft sin effekt, debattinläggen kryddas med ord som ”stolthet” (jmf. ”glad to be gay”), och att de har ”rätt att lära känna sin sexualitet”, och att andra inte ska bry sig vad det gör i sängen. 

• Pedofili handlar inte om åsiktsfrihet. Pedofili är en psykisk störning, en sjukdom, att likna vid psykopati. Alltså en störning som innebär oförmåga till verklig empati, med tillägget sexuella fixering/dragning till barn. En pedofil tror ofta att hon/han är bra för barnet, att hon/han hjälper barnet genom att ha sex med barnet.
• Att fysiska skador inte uppstår innebär endast att skadorna inte syns med blotta ögat.  Skadan blir inte mindre av att det där inte finns fysiska trasigheter som bevis. Tvärtom kan det vara värre då offret då inte kan säga att till sig själv, och omgivningen, att hon/han gjorde motstånd jmf. våldtäkt/kvinnomisshandel). Pedofilen får vatten på sin kvarn (det var ömsesidigt). Offret riskerar brottas med skuldkänslor i åratal, ibland för resten av livet.

”Jag sa inget till mina föräldrar för jag trodde att jag valt att ha sex vid tre års ålder. Jag visste inte att en treåring inte kan välja att ha sex. Men efttersom jag gick med på det så trodde jag att jag hade ett val. Jag trodde det i åratal”. Ann Wilkens, Prostitution och trauman”.

• En person som känner “begär” till barn är inte väsensskild från en pedofil som går över gränsen och begår fysiska handlingar. Tvärtom det är så det börjar. En pedofil behöver tydliga, klara gränser och inte försvar. Och psykoterapeutisk behandling.

• ”Pedofil lobbyn” är inte är en produkt av en överhettad hjärna. De finns och arbetar medvetet för en förskjutning av vårt samhälles normer och jämför sin kamp med hbt – rörelsens. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Nu får rasisterna vatten på sin kran…

Fy, fy, fy vad trist nu får rasisterna vatten på sin kran…

Rektor på Al-Mustafa-skolan (Järfälla), Kamal Moubadder (tillika VD för företaget som äger skolan som har förskola 1-5 år samt årskurs 1-9 ) är författare till extrem bok där homosexualitet fördöms och där man talar om att otrohet är ett brott värre än rån, och där man inte ens drar sig för att försvara dödstraff på grund av otrohet. 

Där kan man bland annat läsa:

” Otrogenhet anses utgöra ett större hot mot den sociala tryggheten och individens frid än t.ex. rån. Och så länge straffen ses som ett medel att före-bygga är det naturligt att ha lagar som straffar den otrogne hårdare än tjuven.”

”Nu ska man inte tro att alla otrogna i dagens samhälle kommer att dömas till döden så snart is-lam tillämpas. Nej, man kan faktiskt räkna med att ingen, eller ytterst få män och kvinnor, kommer att vara otrogna när samhället antar denna restriktiva lag.”
· – Den lag som dömer den otrogna till döden kan bara tillämpas under hårda restriktioner. T.ex. när fyra män vittnat med all säkerhet att de sett själva akten.

http://www.noorislam.net/v3/bibliotek/chapter.php?bookid=39&chapterid=11

Och till DN idag, 11 juli 2007, säger  Kamal Moubadder:

” att han inte vill att dödsstraff för otrohet eller att tjuvar får händerna avhuggna införs i Sverige i dag med tanke på det skulle rubba ”helheten i rättssystemet”. Men han accepterar islamiska sharialagar i andra länder och medger att han kan tänka sig dem i Sverige under en förutsättning:

- En enda: om svenska medborgare i en demokratisk process väljer dessa lagar så kan de införas, säger Kamal Moubadder till DN.”

I DN säger Kamal Moubaddar också:

- Det är islams svar, inte mina, om sin bok “40 frågor om islam”.

Och det är ju svårt att argumentera med folk när de hänvisar till att det är Gud eller Allah som skrivit orden de nyss tagit i sin mun (samma svårighet då man argumenterar med med extrema bokstavstroende kristna som hänvisar till Gamla testamentets många märkliga texter (där hittar man bland annat en text som mer eller mindre försvarar en fars övergrepp på sin dotter…). 

Nu längtar jag efter att de frisinnade, liberala invandrade muslimerna tar bladet från sin mun och tar avstånd från dett. Hallå var är ni någonstans, jag saknar er i debatten. Jag vet att ni finns där ute! Ut och blogga! Gör uppror,  markera, demonstrera, sätt en gräns! Visa att ni finns. Gör som i Danmark (en sammanslutning för liberala muslimer bildades i samband med att debatten om Muhammed karikatyrerna, och ordet liberal är här inte använt som en beteckning på partipolitik, utan som en beteckning på motsattsen till extrem/ultraortodox).

Annars kommer vi tvingast se hur mörkerkrafterna får kraft, och vi kläms då ihop mellan två extrema motsatta fiendeläger, till synes varandras motsatser och men ändå ack så skrämmande lika i sin facism.

Det går att vara för en liberal flykting- och invandrar politik och samtidigt vara emot extrema religiösa krafter. Oavsett om de är kristna, muslimska eller judiska. Oavsett om det rör sig om inhemska mörkerkrafter eller utifrån kommande.

Låt politiken i stå utanför alla religiösa värderingar. Den enda ”religion” vi får ha i politiken är de mänskliga rättigheternas. Det gäller både gammelsvenskar och nysvenskars extremist religiositet. Det gäller både kristna, judar och muslimer.

 Låt inte rasisterna vinna slaget! Men låt inte heller de facister som använder islam som täckmantel  vinna slaget! ”Slaget” står inte mellan olika religioner, utan mellan facister och anti-facister.

Låt oss för en gångs skulle lyckas med strategin ”både och”.

Naturligtvis använder vi i detta ”slag” pennan och ordet, för vad skiljer dig annars från din fiende om du använder fiendens vapen (fritt citerat från Gandhi)?

 _______________________________________________________________

Och i samband med detta vill jag gärna lyfta fram Hans Iwan Bratt som genom att anmäla skolan till skolverket nu sätter strålkastar skenet på något som länge varit gömt i snö (men snö töar som bekant…).

Läs mer här!

http://hansiwanbratt.wordpress.com/

 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=667792

http://magnusorerar.blogspot.com/

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Sex säljer

På marknadsavdelningar och reklambyråer laddas varumärken med känslor. Nu förtiden räcker det inte med att konkurrera med att man är bäst. Likt doftmoln omsvärmas dessutom varje varumärke av sin alldeles särskilda känsla. Ju starkare känslor en logga väcker inom oss desto mer är vi villiga att betala för den. Varumärkena kopplas till egenskaper som ger signaler om vilken position på statusskalan som vi har. Eller rättare sagt, som vi önskar att vi har.

Det gäller att väcka starka (positiva) känslor. Ju starkare desto mer är vi villiga att betala. Sex väcker starka känslor. Särskilt i vår kultur där sex kopplas till känslan att vara lyckad och åtråvärd.
Om man förmedlar bilden av att man är en person som ”får” mycket sex erhåller man hög status. Och naturligt blir då att sex är den känsla som reklamen oftast rider på. Sex är också förknippat med negativa känslor och tabun eftersom vi bär på kollektiva eller egna minnen av misslyckanden, och trauman. Det faktum att sex väcker så blandade känslor skapar osäkerhet. Dels har vi vår starka längtan, dels har vi vårt dåliga självförtroende, och där har vi den kil där marknadsavdelningarna lätt kan lägga in en kil. En kil som försöker locka oss att köpa snabba lösningar.

Varumärkenas stjärnglans sprider sitt sken även på oss, och detta handlar inte bara om självsuggestion. Det handlar också om den vardag vi lever i, verkligheten runt omkring oss, för det handlar om en kollektiv självsuggestion.

Vi människor dömer fort. Snabbt scannar vi av den person vi har framför oss. Vän eller fiende, någon att gå nära eller hålla på avstånd? Vi noterar vilka kläder, varumärken/brands/loggor som den vi har framför oss har klätt sig i. Sen lägger vi pussel med informationsbitarna, för att sen snabbt kunna stoppa in den vi har framför oss i ett litet fack.

När vi går där i klädda de rätta loggorna gömmer vi vår osäkerhet och våra misslyckanden, likt bakom teatermasker. Och med hjälp av de rätta varumärkena signalerar vi att vi inte är några offer, för vi spelar huvudrollen i våra liv. Och genom att klä oss i de rätta loggorna känner vi oss förflyttade till en annan social position på statustrapppan.

Och även om vi inte lyckas ligga på topp så behöver vi åtminstone inte hamna i botten. Har vi inte råd med en hel outfit, så kanske vi ändå kan köpa senaste mobilen, på avbetalning?

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

I det nya Sverige är vi alla företagare

I det nya Sverige är vi alla företagare. Och bor i våra egna hem. Vi kastar av oss oket av kollektivavtal och förstahandskontrakt. Som cowboys rider vi iväg i skymningen med F-Skattsedel i det ena hölstret och bostadsrättskontraktet i det andra. Med full frihet att välja själva. Vi är ju vuxna människor som själva kan ta ansvar. Ingen fackförening eller hyresgästförening ska längre oss få topprida.

Äntligen har vi nu jämlikhet. Alla är vi fria företagare som tävlar på samma villkor. Kontoristen och byggnadsarbetaren, projektledaren och AD: n. Vi behov kallas vi in, och vid behov skickas vi ut. På en marknad där tillgång och efterfrågan styr vandrar vi från uppdrag till uppdrag. Har du tur, din kompetens är unik, och du kan du välja och vraka bland uppdragen.

Men den som delar sin kompetens med många ser hur företagsfernissan flagnar. Kvar står en daglönare, iklädd kostym. Med mössan i hand står hen där. Lägst bud vinner. Trevligaste leendet likaså.

Jagade av arbetslöshetens spöke sänker vi då våra krav, hellre en låg lön än ingen lön alls. Som fri företagare faller du utanför skyddsnäten **). Att ryggen värker och ögonen svider håller vi tyst om. Och att tala med skyddsombud om ergonomiskt utformade arbetsplatser är inte att tänka på. Smidig ska man ju vara, och billig i drift likaså. Där ute står tusentals andra, alltid beredda att vid en given signal, ett sms, rycka in och ta över. Medan du då tackar för dig, och själv hittar vägen ut.

Och om vi då inte klarar jakten runt guldkalven, inte kan lägga oss lägre i budgivningen Och när våra kroppar och själar går ut i storstrejk, då står vi där, i våra alldeles egna hem. Våra hem vars ägare egentligen är våra banker. Och vi ser hur räntan på våra bostadslån stiger i takt med att högen med räkningar växer.

På natten då maran sen oss rider inser vi hur fri men också hur ensam en cowboy kan vara. När gryningen kommer tar vi mössan åter i hand, men denna gång vi styr våra steg mot socialkontorets dörr. Bakom skrivbordet möter oss ett blankt ansikte. Som ägare av bostad tillhör du miljonärernas skara, och kan naturligtvis ingen hjälp få.

Att flytta kostar pengar, och vart ska du ta vägen? Hyreskontrakten lyser med sin frånvaro likt fridlysta blåsippor i frihetens Sverige. I ett Sverige där frihet har blivit synonymt med att äga sitt hem.

Den som yr av dansen runt guldkalven har snubblat, och hamnat utanför, får skylla sig själv. Kanske har du en bror eller syster vars bankkonto räcker till även för dig, men har du det inte är du blott en bekräftelse av Darwins teori; den starke överlever och resten…ja, de var väl inte ämnade att föra sina gener vidare…

*) Det finns en s.k. a-kassa för företagare, men den kräver så pass stor inkomst för att den ska löna sig att det ofta inte är någon idé att ansluta sig.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Fy fan för att vara psykiatripatient

Peter, arbetar som mentalskötare på en av Stockholms akutmottagningar.
Han ser dagligen hur bristen på tid och pengar i vården tvingar ut psykiskt sjuka människor på gatan.

Peters arbete kan handla om att att lägga armen om en sörjande mammas axel, vars barn nyligen har dött, och säga; jag ser din ensamhet, jag ser din sorg.
Men man utsätts också för både verbala och fysiska kränkningar. Peter har blivit misshandlad tre gånger på arbetet.
- En kamrat till mig var nära att mista livet för ett halvår sedan. Man blir kallad både kukdjävel och fitta. Men de flesta som kontaktar psykakuten är inte aggressiva.

Peter heter egentligen inte Peter och är inte heller 35 år, men eftersom det inte ses med blida ögon från läkarhåll att man ställer upp på en intervju så väljer vi att skydda Peters identitet. Inom psykiatrin finns en misstro mot pressen på grund av att man anser att media allt för hårdvinklat rapporterar om den psykiatriska vården

– Psykakuten är som en vanlig akutavdelning, säger Peter, skillnaden är att man kommer hit med en bruten själ istället för ett brutet ben.

– Fungerar uppföljningen efter att en patient tagits in akut?

– Enligt min erfarenhet råder enorma väntetider för en uppföljning, mellan en till sex veckor och det är en väldigt lång tid när man mår psykiskt dåligt. Tidigare fick psykospatienter hjälp med sin utslussning i samhället via mellanavdelningar.Patienten kunde känna efter vad hon orkade med, i stället för att kastas ut i samhället direkt. Dessa avdelningar är numera stängda.

Psykiatrin bygger på frivillighet. När en patient kommer till psykakuten intervjuas han. Om patienten bedöms som farlig, för sig själv, eller sin omgivning, skrivs ett vårdintyg ut, enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

- Problemet med den senaste tidens våldsdåd är att en psykotisk person under kortare perioder kan ”hålla ihop” sig, alltså inte uppvisa några psykotiska symtom. Om en människa uppträder normalt, ska vi då hålla kvar dem på sjukhuset? Då urholkas rättsskyddet. Det gör mig ganska upprörd att folk tror att vi är en slags magiker som kan se in i framtiden, säger Peter.
Vi håller inte på med något vågspel där vi tänker; vi får se om han håller ihop, säger Peter.

– Hur tycker du att psykiatrireformen har fungerat?

– Psykiatrireformen förstärkte patienträtten, vilket är bra. Jag hörde en sjuksköterska berätta om en patient som fyra dagar efter att han flyttat ut från det stora mentalsjukhuset ringde och sa att toalettpappret var slut. Men då får du väl köpa nytt, sa sjuksköterskan. Mannen svarade: ”Vadå, köpa?”, berättar Peter.

Han hade levt 32 år i en värld där andra människor bestämde och gjorde och allt i hans liv.

- Vårt samhälle är så sjukt, du kan böja dig ned och plocka bort skiten efter din hund, men du fnyser åt en uteliggare på gatan. Det är värdigare att vara inlåst på en institution, där man får mat varje dag, där det finns personal som hjälper en att hålla psykosen stången, än att man hamnar på gatan.

Känner du att politikerna lyssnar på dina åsikter?

- Jag har en känsla av att det inte sitter några mentalskötare eller vårdbiträden i landstinget – vi är ganska maktslösa, Problemen inom psykiatrin idag handlar om brist på tid och pengar. Fy fan för att vara psykiatripatient – inte få plats i samhället – och inte på sjukhuset, säger Peter.

© Charlotte Riessen.
Tidigare publicerad i Stockholms fria.

Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Du har ingen makt – annat än din konsumentmakt

Vi fylls av information som underblåser våra maktlöshetskänslor.
Högt ovanför våra huvuden sitter våra representanter – och representerar oss på ett oigenkännligt sätt.

För att döva ångesten bänkar vi oss framför teven med chipspåsen i handen. Vi zappar förbi samhällsprogrammen och nöjer oss med att beklaga oss över beteendet bland deltagarna i dokusåporna. För vad kan vi göra? En liten människa här på jorden.
Det enda som återstår är att för en stund glömma tomheten och maktlösheten genom att köpa lite lycka; lite gott vin till middagen, ett par nya trosor till frun och far införskaffar en bredbildsteve.
Parallellt med detta sitter marknadsekonomerna på företagen och funderar ut nya vägar att profilera sig gentemot konkurrenterna. Parollerna för dagen heter: etik, social conduct och miljöansvar. I årsredovisningar och i bolagsstyrelser hörs dessa ord eka.
Har en andlig väckelse farit fram inom näringslivet? Har ord som solidaritet och ekologi där blivit rumsrena? Inte riktigt.

Var och en förstår att ett företags främsta uppgift är att överleva samt att generera vinst åt ägarna. Men den tid är förbi då en vara i sig själv kunde användas som konkurrensmedel. I dag köper vi ett koncept, en livsstil.
Produktens mervärde är dess konkurrensmedel.

I denna tävlan om marknadsandelar har etiskt tänkande blivit ett konkurrensmedel. På företagens marknadsavdelningar sitter känsliga marknadsekonomer med fingret i luften – de lyssnar på dig – men inte på vad du säger. De lyssnar på vad du gör med dina pengar. Noggrant görs marknadsundersökningar över kundernas konsumtionsmönster. Det vi väljer att köpa styr deras handlingar.

Om vi väljer bort etiska produkter så väljer företagen fortsatt plundring av vår natur, för den snabba vinstens skull.Väljer vi att köpa ekologiskt – tillverkas allt fler ekologiska produkter.

Som konsument har du makt! Vägra köpa varor tillverkade under slavliknande förhållanden.

Vägra köpa varor som utarmar den biologiska mångfalden.

Vägra köpa varor som utsätter våra medvarelser på denna jord för tortyrliknande djurförsök.

Vägra köpa varor som våldtar vår moder jord.

Ge dina pengar till den som gör gott! Ge dem – spendera dem vilt – till den fabrikör som låter sina anställda ha anständiga arbetsvillkor.

Slösa bort dina pengar på de företag som tillämpar ett kretsloppstänkande, skänk dem till de företag som testar sina produkter på cellodlingar i stället för på djur. Gynna de företag som tänker på våra kommande generationer.

Och vill du en dag unna dig ”något extra” – välj då hellre en timmas massage – istället för en ny tröja – konsumtion av tjänster ökar inte växthuseffekten – till skillnad mot konsumtion av varor.
© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Tidigare publicerad i Stockholms fria tidning

Pedofilgodis?

Jag stod där i den stora klädaffären, med en stor klädhög i famnen. Glad och stolt över att äntligen kunna köpa något nytt till min dotter, det extra höga studielånet i början av terminen hade gjort det möjligt. Jag ville att min dotter skulle få känna sig fin och för engångs skull få vara klädd som ”alla andra”. Därför stod jag nu där, i stället för på någon klädbytardag i Parkleken.

På väg mot kassan kom jag på att ett par strumpbyxor också behövdes. Jag passerade flickavdelningens trosavdelning. Där såg jag en behå avsedd för fyraåringar.

Med kraftigt ökad puld och orden forsande ur mig vände jag mig till expediten som stod och plockade bland kläderna:

- Varför säljer ni sånt här? Vad ska en fyraåring med en behå till?

Expediten svarare:

- ”Toppen” är till för att värma barnet.

- Men, magen då? Behöver inte den värmas? Vad är det för värme som ett sådant plagg ger som slutar mitt på bröstkorgen? Det är ju en behå. Rena pedofilgodiset!

En tredje kvinna stod i bakgrunden och följde diskussionen, hon plockade långsamt bland kläderna, som för att dröja sig kvar.

Expeditens chef skyndade fram, försökte förklara:

- Det är ju svårt när de växer och så…

Och hon sa att topparnas funktion ju var att skydda flickorna. För att det inte skulle synas när flickor börjar få små bröst. Det är ju ”svårt” för flickor när de börjar få små knoppar…

Något helt naturligt problematiserades alltså, och dessutom höll ju inte argumentet, dessa ”toppar” fanns ju till försäljning för små fyraåringar…

- Men om det nu är så, att vår tid är så sjuk så att flickor blir mobbade när deras bröst börjar knoppas, ska ni då underblåsa genom sälja dessa toppar som snarare understryker än döljer något, genom att resåren drar in hullet strax under ”knopparna”? Och varför måste de då ha magen bar? Kan de isåfall inte ha vanliga linnen?

Kvinnan som nyss stod och plockade bland kläderna steg nu fram:

- Jag vill bara säga att jag håller med henne, sa hon skarpt och gick sen vidare.

Då hänvisade mig den kvinnliga expediten och hennes chef mig till deras inköpsansvariga. Expediten i kassan som gav mig den inköpsansvarigas nummer, visade mig sympati. Hon verkade känna sig ganska maktlös.

När jag väl var hemma ringde jag den inköpsansvarige för flickunderkläder i Europa. Kvinnan som svarade var väl förtrogen med marknadsförarens första lag; kunden har alltid rätt.

Hon lyssnade noga på mina argument: Flickors rätt att vara barn, sexualiseringen och objektiviseringen av deras kroppar. Pedofilers förvrängda verklighetsuppfattning som går ut på att barn är som vuxna, med vuxnas behov men i barns kroppar, och som pedofilen genom sina sexuella handlingar ”hjälper”. Sexualiseringen av flickorna, som bland annat uttrycks genom vuxenattribut förmedlade via reklam, media och mode, bekräftar för pedofilen att det verkligen rör sig om ett barn som bär en vuxens behov och sexualitet inom sig. Detta bekräftar alltså för pedofilen att han har ”rätt”. (Vet ni förresten att det finns en rörelse, här ute på Internet, för pedofiler som anser att de kämpar på samma arena som de homosexuella, de är en sexuell minoritet helt enkelt..de vågar till och med argumentera för sina arguement ute på Internet).

Den europaansvariga bemötte mina argument med att ändå mena att deras butikskedja ändå var bättre än vissa andra konkurrenters (en av deras konkurrenter ska till och med haft haft push-up behå till försäljning för tio-åringar…) dessutom var det ännu värre i Frankrike; där var det alldeles förskräckligt, och man ansåg i utlandet att de var oerhört restriktiva.

Men kvinnan fick mig ändå tillslut nästan svarslös när hon levererade sitt sista argument; hon sa att föräldrar faktiskt aktivt frågar efter dessa produkter. Om de alltså inte hittar dem i butiken så frågar de efter dem. Och så förtrogen är jag vad gäller företagsekonomi och marknadsföring att jag tänker att det ändå kan ligga något i det hon sa, det är ju helt idiotiskt ur företagsekonomisk aspekt att producera och ta upp lagerplats med produkter som ingen vill köpa, som ingen frågar efter. Detta tar dock inte bort klädkedjans ansvar för att man aktivt väljer att producera och sälja dessa produkter.

Men en sak blir i alla fall här tydlig; vi föräldrar har makt.
Om de tar in produkterna i butikerna för att vi frågar efter dem,
så kan vi även få dem att inte ta in dem, genom att vi inte frågar efter dem.

Köper vi inte – säljer de inte.

Och detta gäller naturligtvis inte bara dessa produkter, det gäller tillexempel också butikernas stringtrosor för tioåringar…

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Etik och journalister

Vi har på senare tid sett alltför många fall av medvetna brott mot yrkesetiken.
I dagarna har gränsen åter igen töjts långt utöver det etiskt försvarbara när man publicerar intervjuer med minderåriga brottsoffer med både namn och fotografi. Folk säger att det är dags för lagstiftning för att medierna misslyckats med självsanering – och det börjar blir svårt att säga emot. Den som har ansvaret för att besluta om publicering är den ansvarige utgivaren.

Men på ett personligt plan är vi alltid ansvariga för våra handlingar. Det är min egen blick jag måste möta i spegeln. Varje reporter har ett ansvar ute på fältet när vi pratar med intervjupersoner. Vi måste fundera på hur vi närmar oss utsatta människor och på hur pass medveten just den här personen är om konsekvenserna av att framträda i medier. Vi kan inte som etiskt tänkande och handlande människor överlämna beslut om publicering till de personer vi intervjuar och fotograferar.

Rätt ska vara rätt, reportern är ofta inte ensam om att skapa den artikel som läsaren möter när hon öppnar sin tidning. Efter att reportern har gjort sin intervju och skrivit sin text kommer redigeraren och redaktionschefen som också blandar sig i texten. Rubrik sätts, text skärs bort och stuvas om. När så fotograf och bildredigerare har gjort sitt händer det stundtals att artikeln har vinklats och spetsat till så att det händer att icke-luttrade reportrar rodnar över resultatet i tidningen.Utgivare använder sig alltmer av mantrat ”allmänintresse” när de vill försvara kritiserade publiceringar.

Men vad avses egentligen med ”allmänintresse”? Jo, att det hos den breda allmänheten finns ett objektivt intresse av fakta, till skillnad från särintresse, det vill säga en begränsad grupps särskilda intresse.

Vilka är då denna breda allmänhet som anses ha detta samhälliga intresse av att se offer för tragedier fläkas ut på tidningssidorna? Är det du? Är det jag? Behöver vi verkligen läsa det här? Är det av så stor vikt för oss, att det uppväger det trauma som intervjuoffret utsätts för genom publiceringen?Allmänintresse har numera blivit ett ord som ger ”rätt” att kränka människor i syfte att sälja en tidningsprodukt. Men man talar ett Orwellskt nyspråk. Allmänintresse blir en marknadsföringsterm.

Det är angeläget att alla seriösa journalister visar att vi inte accepterar oetiskt agerande, vare sig det är chefer eller reportrar eller redigerare som bär skulden. Det handlar om vilken sorts journalistik vi vill ha. Och det handlar om vilken sorts arbetsuppgifter vi vill ha. Men det handlar också om vilken sorts tidningar vi vill se i mataffärernas tidningsställ, vilka löpsedlar vi vill att våra barn ska drabbas av när de går hem från skolan.

© Charlotte Riessen. Dag Bremberg.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig/kommersiell publicering kontakta författaren för tillstånd
Publicerat debattinlägg i Journalisten på uppdrag av medlemmer i Journalistförbundets nätverk för yrkesetik

Praktiskt med karma

Ibland hörs människor använda karma som ett sätt att rättfärdiga lidandet. När man hör om någon som drabbats svårt är man då snabb att kommentera: ”Men det är ju karma”, som ett sätt att lägga lidandet på den hylla där allt självförvållat samlas. Istället för att låta sig beröras, och skänka en medmänniska en tanke av respekt och medlidande. Ibland används också bibelns ”Som du sår ska du skörda” på samma vis, som ett sätt att avskärma sig för andra människors smärta. Eller när vi hör förtal om vår nästa säger vi ”Ingen rök utan eld”.

Att inse att lidande många gånger drabbar människan oförskyllt öppnar otrygghetens vida gap under oss. Istället söker vi då någon slags ordning och rättvisa i det som sker.

Konststycket handlar nog om att både omfatta och känna lidandet, inom och runt omkring oss, samtidigt som vi behåller tron och tilliten, utan att vi ger upp hoppet. Och utan att vi upphör att sträva efter en bättre värld. Att vi ändå, trots livets ofullkomlighet fortsätter strävan efter att bli ”sannare” och mer hela människor.
Och det utan att vi flyr till någon andlig rörelse eller religion där en stark faderlig eller moderlig karismatisk ”guru” står och skänker förtröstan och löften om ett lyckligt slut. Allt för ofta är det ju så vi människor löser konflikten att både orka se verkligheten och ändå fortsätta tro på en förändring. Vi lutar oss mot ledare eller mot kollektiv. Och slutar att tänka själva.

Lyckas vi med att omfatta både lidandet och skönheten i livet, lyckas vi integrera dessa så motsägelsefulla sidor, då, och inte förrän då, tror jag vi kan skapa en revolution, både inom och utom oss. En fredlig sådan, men en revolution som icke-desto mindre är en omstörtande sådan.

Men detta sker då genom att vi likt andliga anarkister börjar tänka själva och tar vårt personliga ansvar för våra handlingar och inte minst, för våra icke-handlingar. Då kan vi skapa en revolution, som sprider sig likt ringar på vattnet, likt årsringar på ett träd.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Rätten att känna och tvivla

Vill ändå slå ett slag för rätten att framhålla vad man känner och upplever. Och för rätten att tvivla. Var kommer dessa normer i från som säger att man ska diskutera i objektivt utan känslor för att uppfattas som trovärdig? Detta är ju inte heller en ”Sanning”. Tycker mig se att den i mångt och mycket sammanfaller med universitetsvärldens normer för opponeringar och annat. Det är ju en menuett som dansas där, ett spel, som man får lov att lära sig följa om man ska bli tagen på allvar.

För min del har jag inte svår att i skrift (svårare i tal) avstå från att ange vad jag känner och tror, men jag vet inte om jag vill det…

Visst har vi kvinnor generellt sätt problem med att vi låter rösten gå upp i falsett på slutet av meningarna, som en fråga. Hur underbyggda resonemang vi än har att komma med. Och när vi skriver och talar så garderar vi oss, likt konflikträdda små söta kaniner med ”kanske”, ”jag tror”, ”tycker”, ”så känner åtminstone jag, fniss, fniss”. Vi har anammat en strategi för kommunikation där vi betonar egenskapen ödmjukhet. Och självreflektion. Och där vi understryker våra känslor inför det vi samtalar om. Men också en konfliktundvikande strategi, som inte alltid är konstruktiv. Förr eller senare blir konflikterna tydliga ändå.
Och det manliga kollektivet använder traditionellt sätt motsatt strategi, och övererhuvudtaget inte medger att det de har att komma med, trots vetenskapliga rapporter hit och dit, även det handlar om känslor och tyckanden. Eftersom det hittills har varit det manliga kollektivet som har befunnit sig i maktens korridorer, på universitet och inom näringsliv och offentlig sektor, så har just det manliga kollektivets kommunikationsstrategi blivit normen. Det rätta sättet att uttrycka sig på, om man vill vara en som räknas med.

Men detta förnekande av känslans betydelse för resonemang, som döljer sig bakom en förment objektiv hållning, får som konsekvens en oförmåga att lyssna även på den som besitter mindre kunskap i etablisemangets debatt-teknik, och som därför räknas som ett subjekt som tycker och känner och tänker. Och därför då inte kan räknas med. Trots att denne person kanske mer än den som pekar på en vetenskaplig rapport, verkligen vet vad hen talar om utifrån en praktiskt genomlevd erfarenhet.
Men många gånger glömmer ”man” praktiken, att det är människor som ska leva i den verklighet som man diskuterar. Och då är det viktigt vad människor känner och tycker och tror och tvivlar. Hur vackra teorier man än har så är det människor som ska förverkliga dem. Ta exempelvis diskussionen om prostitution, den handlar om människor. Och människor har känslor. För att då reda ut vad man ska göra och tänka om prostitution måste känslorna i allra högsta grad vara med. Mina egna känslor och andras känslor som i sin tur har förmedlat dessa känslor på olika sätt och vis.

Tvivel är även, dock inte enbart, ett tecken på att man tar ansvar. Ett ansvar som sträcker sig bortom egots behov av bekräftelse och makt och behov av att ha rätt och att vara duktig. Tänk på kärnkraften, bortom all sannolikhet låg risken att en olycka skulle ske, så körde man på…
Jag tycker/anser/känner/tänker/ för att inte säga menar (så har jag integrerat bägge strategierna) att det också handlar om demokrati. Det är inte alla ”förunnat” att ha lärt sig det här etablerade sättet att diskutera. Ska då de kloka människor som inte är en del av denna tradition inte lyssnas på samma sätt? Med samma allvar? Även om man inte är van att uttrycka sig så förment ”objektivt” i skrift eller tal så betyder det naturligtvis inte att man inte vet vad man talar om när man säger att man känner eller tycker si och så.

Om vi bara kunde lyssna på innehållet i det som sägs istället för att ifrågasätta den talandes kunskaper i ämnet på grund av att formen inte är i enlighet med normen kanske vi skulle upptäcka att talaren besitter stora insikter och djupa sanningar.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Bra karl reder sig själv

Bra karl reder sig själv heter det ju. Ja, så tänkte jag också igår, bra kvinn…och därför började jag, själv, släpa ”jättestorafåtöljen” nedför trappan
Men så gick det som det gick också, den fastnade, gick inte att rubba en millimeter. Blockerade hela trappan.

Dottern tyckte det var skitkul, ålade under fåtöljen och klättrade över medan jag blev mer och mer hysterisk. Såg framför mig ett liv med kall mat (kök däruppe) och kissa i trädgården (toa däruppe), och det där andra, det får man nog gräva ned, tänkte jag.
Tillslut gav jag upp mina ideal, jag gick till traktens Man. Ja, just han, som den där gången i somras hjälpte mig resa dotterns tält, just som jag fått ett anfall och tänkte rusa in till stan och reklamera hela skiten: ”Vad är det för tält ni säljer! Pinnarna är ju dubbelt så långa, tältet kommer ju att hänga som en påse där uppe!”.
Tältpinnarna visade sig sen vara böjliga, så tältet liknade en rund fin igloo när Mannen löst mysteriet åt mig.

Egentligen hade han inte alls tid, han var nog lite stressad, därför stod jag där och och log med mungiporna snuddandes vid öronspetsarna, fylld av tacksamhet.
Men inte heller han kunde få loss fåtöljen. Tillslut kom jag på att det skulle kunna gå om vi tog bort underredet tas bort. Men fyra skruvar höll det fast. Tre av dem hade jag redan börjat skruva på innan han kom, men den fjärde rådde jag inte på. Men mannen lyckades. Efter lite hjälp från mig…han envisades först med att försöka skruva loss den från fall håll, med följd att den bet sig djupare och djupare in i stolens trä underrede.
Varje försök från min sida att hjälpa till var riskabelt, mormors uppfostran sitter djupt, en man får inte utsättas för risken att tappa sitt ansikte.
Leendet förvandlades till en mask. Mina försök att telepatiskt förmedla att skruven borde vridas åt andra hållet lyckades inte. Men inför insikten att vi nog skulle få leva så här med en blockerad trappa gjorde att jag tillslut gick emot den där där bekräftande varelsen inom mig och föreslog, med mild ton att mannen istället skulle vrida skruvmejseln åt andra hållet. Nu gick det bättre. Skruven lossade snällt och så gjorde hela stolen.

Och då började jag klappa händerna… jag gjorde faktiskt det, och jag tillade dessutom: ”Å, vad duktig du är!”.

Men då fick nog Mannen nog, han sa: ”Men det var ju du som kom på det!”.

Det rätt så jobbigt att vara feminist. När inte ens man själv lever upp till sina ideal. Vare sig vad gäller stolar, skruvar eller män.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd