I det nya Sverige är vi alla företagare

I det nya Sverige är vi alla företagare. Och bor i våra egna hem. Vi kastar av oss oket av kollektivavtal och förstahandskontrakt. Som cowboys rider vi iväg i skymningen med F-Skattsedel i det ena hölstret och bostadsrättskontraktet i det andra. Med full frihet att välja själva. Vi är ju vuxna människor som själva kan ta ansvar. Ingen fackförening eller hyresgästförening ska längre oss få topprida.

Äntligen har vi nu jämlikhet. Alla är vi fria företagare som tävlar på samma villkor. Kontoristen och byggnadsarbetaren, projektledaren och AD: n. Vi behov kallas vi in, och vid behov skickas vi ut. På en marknad där tillgång och efterfrågan styr vandrar vi från uppdrag till uppdrag. Har du tur, din kompetens är unik, och du kan du välja och vraka bland uppdragen.

Men den som delar sin kompetens med många ser hur företagsfernissan flagnar. Kvar står en daglönare, iklädd kostym. Med mössan i hand står hen där. Lägst bud vinner. Trevligaste leendet likaså.

Jagade av arbetslöshetens spöke sänker vi då våra krav, hellre en låg lön än ingen lön alls. Som fri företagare faller du utanför skyddsnäten **). Att ryggen värker och ögonen svider håller vi tyst om. Och att tala med skyddsombud om ergonomiskt utformade arbetsplatser är inte att tänka på. Smidig ska man ju vara, och billig i drift likaså. Där ute står tusentals andra, alltid beredda att vid en given signal, ett sms, rycka in och ta över. Medan du då tackar för dig, och själv hittar vägen ut.

Och om vi då inte klarar jakten runt guldkalven, inte kan lägga oss lägre i budgivningen Och när våra kroppar och själar går ut i storstrejk, då står vi där, i våra alldeles egna hem. Våra hem vars ägare egentligen är våra banker. Och vi ser hur räntan på våra bostadslån stiger i takt med att högen med räkningar växer.

På natten då maran sen oss rider inser vi hur fri men också hur ensam en cowboy kan vara. När gryningen kommer tar vi mössan åter i hand, men denna gång vi styr våra steg mot socialkontorets dörr. Bakom skrivbordet möter oss ett blankt ansikte. Som ägare av bostad tillhör du miljonärernas skara, och kan naturligtvis ingen hjälp få.

Att flytta kostar pengar, och vart ska du ta vägen? Hyreskontrakten lyser med sin frånvaro likt fridlysta blåsippor i frihetens Sverige. I ett Sverige där frihet har blivit synonymt med att äga sitt hem.

Den som yr av dansen runt guldkalven har snubblat, och hamnat utanför, får skylla sig själv. Kanske har du en bror eller syster vars bankkonto räcker till även för dig, men har du det inte är du blott en bekräftelse av Darwins teori; den starke överlever och resten…ja, de var väl inte ämnade att föra sina gener vidare…

*) Det finns en s.k. a-kassa för företagare, men den kräver så pass stor inkomst för att den ska löna sig att det ofta inte är någon idé att ansluta sig.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Fy fan för att vara psykiatripatient

Peter, arbetar som mentalskötare på en av Stockholms akutmottagningar.
Han ser dagligen hur bristen på tid och pengar i vården tvingar ut psykiskt sjuka människor på gatan.

Peters arbete kan handla om att att lägga armen om en sörjande mammas axel, vars barn nyligen har dött, och säga; jag ser din ensamhet, jag ser din sorg.
Men man utsätts också för både verbala och fysiska kränkningar. Peter har blivit misshandlad tre gånger på arbetet.
- En kamrat till mig var nära att mista livet för ett halvår sedan. Man blir kallad både kukdjävel och fitta. Men de flesta som kontaktar psykakuten är inte aggressiva.

Peter heter egentligen inte Peter och är inte heller 35 år, men eftersom det inte ses med blida ögon från läkarhåll att man ställer upp på en intervju så väljer vi att skydda Peters identitet. Inom psykiatrin finns en misstro mot pressen på grund av att man anser att media allt för hårdvinklat rapporterar om den psykiatriska vården

– Psykakuten är som en vanlig akutavdelning, säger Peter, skillnaden är att man kommer hit med en bruten själ istället för ett brutet ben.

– Fungerar uppföljningen efter att en patient tagits in akut?

– Enligt min erfarenhet råder enorma väntetider för en uppföljning, mellan en till sex veckor och det är en väldigt lång tid när man mår psykiskt dåligt. Tidigare fick psykospatienter hjälp med sin utslussning i samhället via mellanavdelningar.Patienten kunde känna efter vad hon orkade med, i stället för att kastas ut i samhället direkt. Dessa avdelningar är numera stängda.

Psykiatrin bygger på frivillighet. När en patient kommer till psykakuten intervjuas han. Om patienten bedöms som farlig, för sig själv, eller sin omgivning, skrivs ett vårdintyg ut, enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

- Problemet med den senaste tidens våldsdåd är att en psykotisk person under kortare perioder kan ”hålla ihop” sig, alltså inte uppvisa några psykotiska symtom. Om en människa uppträder normalt, ska vi då hålla kvar dem på sjukhuset? Då urholkas rättsskyddet. Det gör mig ganska upprörd att folk tror att vi är en slags magiker som kan se in i framtiden, säger Peter.
Vi håller inte på med något vågspel där vi tänker; vi får se om han håller ihop, säger Peter.

– Hur tycker du att psykiatrireformen har fungerat?

– Psykiatrireformen förstärkte patienträtten, vilket är bra. Jag hörde en sjuksköterska berätta om en patient som fyra dagar efter att han flyttat ut från det stora mentalsjukhuset ringde och sa att toalettpappret var slut. Men då får du väl köpa nytt, sa sjuksköterskan. Mannen svarade: ”Vadå, köpa?”, berättar Peter.

Han hade levt 32 år i en värld där andra människor bestämde och gjorde och allt i hans liv.

- Vårt samhälle är så sjukt, du kan böja dig ned och plocka bort skiten efter din hund, men du fnyser åt en uteliggare på gatan. Det är värdigare att vara inlåst på en institution, där man får mat varje dag, där det finns personal som hjälper en att hålla psykosen stången, än att man hamnar på gatan.

Känner du att politikerna lyssnar på dina åsikter?

- Jag har en känsla av att det inte sitter några mentalskötare eller vårdbiträden i landstinget – vi är ganska maktslösa, Problemen inom psykiatrin idag handlar om brist på tid och pengar. Fy fan för att vara psykiatripatient – inte få plats i samhället – och inte på sjukhuset, säger Peter.

© Charlotte Riessen.
Tidigare publicerad i Stockholms fria.

Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Du har ingen makt – annat än din konsumentmakt

Vi fylls av information som underblåser våra maktlöshetskänslor.
Högt ovanför våra huvuden sitter våra representanter – och representerar oss på ett oigenkännligt sätt.

För att döva ångesten bänkar vi oss framför teven med chipspåsen i handen. Vi zappar förbi samhällsprogrammen och nöjer oss med att beklaga oss över beteendet bland deltagarna i dokusåporna. För vad kan vi göra? En liten människa här på jorden.
Det enda som återstår är att för en stund glömma tomheten och maktlösheten genom att köpa lite lycka; lite gott vin till middagen, ett par nya trosor till frun och far införskaffar en bredbildsteve.
Parallellt med detta sitter marknadsekonomerna på företagen och funderar ut nya vägar att profilera sig gentemot konkurrenterna. Parollerna för dagen heter: etik, social conduct och miljöansvar. I årsredovisningar och i bolagsstyrelser hörs dessa ord eka.
Har en andlig väckelse farit fram inom näringslivet? Har ord som solidaritet och ekologi där blivit rumsrena? Inte riktigt.

Var och en förstår att ett företags främsta uppgift är att överleva samt att generera vinst åt ägarna. Men den tid är förbi då en vara i sig själv kunde användas som konkurrensmedel. I dag köper vi ett koncept, en livsstil.
Produktens mervärde är dess konkurrensmedel.

I denna tävlan om marknadsandelar har etiskt tänkande blivit ett konkurrensmedel. På företagens marknadsavdelningar sitter känsliga marknadsekonomer med fingret i luften – de lyssnar på dig – men inte på vad du säger. De lyssnar på vad du gör med dina pengar. Noggrant görs marknadsundersökningar över kundernas konsumtionsmönster. Det vi väljer att köpa styr deras handlingar.

Om vi väljer bort etiska produkter så väljer företagen fortsatt plundring av vår natur, för den snabba vinstens skull.Väljer vi att köpa ekologiskt – tillverkas allt fler ekologiska produkter.

Som konsument har du makt! Vägra köpa varor tillverkade under slavliknande förhållanden.

Vägra köpa varor som utarmar den biologiska mångfalden.

Vägra köpa varor som utsätter våra medvarelser på denna jord för tortyrliknande djurförsök.

Vägra köpa varor som våldtar vår moder jord.

Ge dina pengar till den som gör gott! Ge dem – spendera dem vilt – till den fabrikör som låter sina anställda ha anständiga arbetsvillkor.

Slösa bort dina pengar på de företag som tillämpar ett kretsloppstänkande, skänk dem till de företag som testar sina produkter på cellodlingar i stället för på djur. Gynna de företag som tänker på våra kommande generationer.

Och vill du en dag unna dig ”något extra” – välj då hellre en timmas massage – istället för en ny tröja – konsumtion av tjänster ökar inte växthuseffekten – till skillnad mot konsumtion av varor.
© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Tidigare publicerad i Stockholms fria tidning

Pedofilgodis?

Jag stod där i den stora klädaffären, med en stor klädhög i famnen. Glad och stolt över att äntligen kunna köpa något nytt till min dotter, det extra höga studielånet i början av terminen hade gjort det möjligt. Jag ville att min dotter skulle få känna sig fin och för engångs skull få vara klädd som ”alla andra”. Därför stod jag nu där, i stället för på någon klädbytardag i Parkleken.

På väg mot kassan kom jag på att ett par strumpbyxor också behövdes. Jag passerade flickavdelningens trosavdelning. Där såg jag en behå avsedd för fyraåringar.

Med kraftigt ökad puld och orden forsande ur mig vände jag mig till expediten som stod och plockade bland kläderna:

- Varför säljer ni sånt här? Vad ska en fyraåring med en behå till?

Expediten svarare:

- ”Toppen” är till för att värma barnet.

- Men, magen då? Behöver inte den värmas? Vad är det för värme som ett sådant plagg ger som slutar mitt på bröstkorgen? Det är ju en behå. Rena pedofilgodiset!

En tredje kvinna stod i bakgrunden och följde diskussionen, hon plockade långsamt bland kläderna, som för att dröja sig kvar.

Expeditens chef skyndade fram, försökte förklara:

- Det är ju svårt när de växer och så…

Och hon sa att topparnas funktion ju var att skydda flickorna. För att det inte skulle synas när flickor börjar få små bröst. Det är ju ”svårt” för flickor när de börjar få små knoppar…

Något helt naturligt problematiserades alltså, och dessutom höll ju inte argumentet, dessa ”toppar” fanns ju till försäljning för små fyraåringar…

- Men om det nu är så, att vår tid är så sjuk så att flickor blir mobbade när deras bröst börjar knoppas, ska ni då underblåsa genom sälja dessa toppar som snarare understryker än döljer något, genom att resåren drar in hullet strax under ”knopparna”? Och varför måste de då ha magen bar? Kan de isåfall inte ha vanliga linnen?

Kvinnan som nyss stod och plockade bland kläderna steg nu fram:

- Jag vill bara säga att jag håller med henne, sa hon skarpt och gick sen vidare.

Då hänvisade mig den kvinnliga expediten och hennes chef mig till deras inköpsansvariga. Expediten i kassan som gav mig den inköpsansvarigas nummer, visade mig sympati. Hon verkade känna sig ganska maktlös.

När jag väl var hemma ringde jag den inköpsansvarige för flickunderkläder i Europa. Kvinnan som svarade var väl förtrogen med marknadsförarens första lag; kunden har alltid rätt.

Hon lyssnade noga på mina argument: Flickors rätt att vara barn, sexualiseringen och objektiviseringen av deras kroppar. Pedofilers förvrängda verklighetsuppfattning som går ut på att barn är som vuxna, med vuxnas behov men i barns kroppar, och som pedofilen genom sina sexuella handlingar ”hjälper”. Sexualiseringen av flickorna, som bland annat uttrycks genom vuxenattribut förmedlade via reklam, media och mode, bekräftar för pedofilen att det verkligen rör sig om ett barn som bär en vuxens behov och sexualitet inom sig. Detta bekräftar alltså för pedofilen att han har ”rätt”. (Vet ni förresten att det finns en rörelse, här ute på Internet, för pedofiler som anser att de kämpar på samma arena som de homosexuella, de är en sexuell minoritet helt enkelt..de vågar till och med argumentera för sina arguement ute på Internet).

Den europaansvariga bemötte mina argument med att ändå mena att deras butikskedja ändå var bättre än vissa andra konkurrenters (en av deras konkurrenter ska till och med haft haft push-up behå till försäljning för tio-åringar…) dessutom var det ännu värre i Frankrike; där var det alldeles förskräckligt, och man ansåg i utlandet att de var oerhört restriktiva.

Men kvinnan fick mig ändå tillslut nästan svarslös när hon levererade sitt sista argument; hon sa att föräldrar faktiskt aktivt frågar efter dessa produkter. Om de alltså inte hittar dem i butiken så frågar de efter dem. Och så förtrogen är jag vad gäller företagsekonomi och marknadsföring att jag tänker att det ändå kan ligga något i det hon sa, det är ju helt idiotiskt ur företagsekonomisk aspekt att producera och ta upp lagerplats med produkter som ingen vill köpa, som ingen frågar efter. Detta tar dock inte bort klädkedjans ansvar för att man aktivt väljer att producera och sälja dessa produkter.

Men en sak blir i alla fall här tydlig; vi föräldrar har makt.
Om de tar in produkterna i butikerna för att vi frågar efter dem,
så kan vi även få dem att inte ta in dem, genom att vi inte frågar efter dem.

Köper vi inte – säljer de inte.

Och detta gäller naturligtvis inte bara dessa produkter, det gäller tillexempel också butikernas stringtrosor för tioåringar…

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Etik och journalister

Vi har på senare tid sett alltför många fall av medvetna brott mot yrkesetiken.
I dagarna har gränsen åter igen töjts långt utöver det etiskt försvarbara när man publicerar intervjuer med minderåriga brottsoffer med både namn och fotografi. Folk säger att det är dags för lagstiftning för att medierna misslyckats med självsanering – och det börjar blir svårt att säga emot. Den som har ansvaret för att besluta om publicering är den ansvarige utgivaren.

Men på ett personligt plan är vi alltid ansvariga för våra handlingar. Det är min egen blick jag måste möta i spegeln. Varje reporter har ett ansvar ute på fältet när vi pratar med intervjupersoner. Vi måste fundera på hur vi närmar oss utsatta människor och på hur pass medveten just den här personen är om konsekvenserna av att framträda i medier. Vi kan inte som etiskt tänkande och handlande människor överlämna beslut om publicering till de personer vi intervjuar och fotograferar.

Rätt ska vara rätt, reportern är ofta inte ensam om att skapa den artikel som läsaren möter när hon öppnar sin tidning. Efter att reportern har gjort sin intervju och skrivit sin text kommer redigeraren och redaktionschefen som också blandar sig i texten. Rubrik sätts, text skärs bort och stuvas om. När så fotograf och bildredigerare har gjort sitt händer det stundtals att artikeln har vinklats och spetsat till så att det händer att icke-luttrade reportrar rodnar över resultatet i tidningen.Utgivare använder sig alltmer av mantrat ”allmänintresse” när de vill försvara kritiserade publiceringar.

Men vad avses egentligen med ”allmänintresse”? Jo, att det hos den breda allmänheten finns ett objektivt intresse av fakta, till skillnad från särintresse, det vill säga en begränsad grupps särskilda intresse.

Vilka är då denna breda allmänhet som anses ha detta samhälliga intresse av att se offer för tragedier fläkas ut på tidningssidorna? Är det du? Är det jag? Behöver vi verkligen läsa det här? Är det av så stor vikt för oss, att det uppväger det trauma som intervjuoffret utsätts för genom publiceringen?Allmänintresse har numera blivit ett ord som ger ”rätt” att kränka människor i syfte att sälja en tidningsprodukt. Men man talar ett Orwellskt nyspråk. Allmänintresse blir en marknadsföringsterm.

Det är angeläget att alla seriösa journalister visar att vi inte accepterar oetiskt agerande, vare sig det är chefer eller reportrar eller redigerare som bär skulden. Det handlar om vilken sorts journalistik vi vill ha. Och det handlar om vilken sorts arbetsuppgifter vi vill ha. Men det handlar också om vilken sorts tidningar vi vill se i mataffärernas tidningsställ, vilka löpsedlar vi vill att våra barn ska drabbas av när de går hem från skolan.

© Charlotte Riessen. Dag Bremberg.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig/kommersiell publicering kontakta författaren för tillstånd
Publicerat debattinlägg i Journalisten på uppdrag av medlemmer i Journalistförbundets nätverk för yrkesetik

Praktiskt med karma

Ibland hörs människor använda karma som ett sätt att rättfärdiga lidandet. När man hör om någon som drabbats svårt är man då snabb att kommentera: ”Men det är ju karma”, som ett sätt att lägga lidandet på den hylla där allt självförvållat samlas. Istället för att låta sig beröras, och skänka en medmänniska en tanke av respekt och medlidande. Ibland används också bibelns ”Som du sår ska du skörda” på samma vis, som ett sätt att avskärma sig för andra människors smärta. Eller när vi hör förtal om vår nästa säger vi ”Ingen rök utan eld”.

Att inse att lidande många gånger drabbar människan oförskyllt öppnar otrygghetens vida gap under oss. Istället söker vi då någon slags ordning och rättvisa i det som sker.

Konststycket handlar nog om att både omfatta och känna lidandet, inom och runt omkring oss, samtidigt som vi behåller tron och tilliten, utan att vi ger upp hoppet. Och utan att vi upphör att sträva efter en bättre värld. Att vi ändå, trots livets ofullkomlighet fortsätter strävan efter att bli ”sannare” och mer hela människor.
Och det utan att vi flyr till någon andlig rörelse eller religion där en stark faderlig eller moderlig karismatisk ”guru” står och skänker förtröstan och löften om ett lyckligt slut. Allt för ofta är det ju så vi människor löser konflikten att både orka se verkligheten och ändå fortsätta tro på en förändring. Vi lutar oss mot ledare eller mot kollektiv. Och slutar att tänka själva.

Lyckas vi med att omfatta både lidandet och skönheten i livet, lyckas vi integrera dessa så motsägelsefulla sidor, då, och inte förrän då, tror jag vi kan skapa en revolution, både inom och utom oss. En fredlig sådan, men en revolution som icke-desto mindre är en omstörtande sådan.

Men detta sker då genom att vi likt andliga anarkister börjar tänka själva och tar vårt personliga ansvar för våra handlingar och inte minst, för våra icke-handlingar. Då kan vi skapa en revolution, som sprider sig likt ringar på vattnet, likt årsringar på ett träd.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Rätten att känna och tvivla

Vill ändå slå ett slag för rätten att framhålla vad man känner och upplever. Och för rätten att tvivla. Var kommer dessa normer i från som säger att man ska diskutera i objektivt utan känslor för att uppfattas som trovärdig? Detta är ju inte heller en ”Sanning”. Tycker mig se att den i mångt och mycket sammanfaller med universitetsvärldens normer för opponeringar och annat. Det är ju en menuett som dansas där, ett spel, som man får lov att lära sig följa om man ska bli tagen på allvar.

För min del har jag inte svår att i skrift (svårare i tal) avstå från att ange vad jag känner och tror, men jag vet inte om jag vill det…

Visst har vi kvinnor generellt sätt problem med att vi låter rösten gå upp i falsett på slutet av meningarna, som en fråga. Hur underbyggda resonemang vi än har att komma med. Och när vi skriver och talar så garderar vi oss, likt konflikträdda små söta kaniner med ”kanske”, ”jag tror”, ”tycker”, ”så känner åtminstone jag, fniss, fniss”. Vi har anammat en strategi för kommunikation där vi betonar egenskapen ödmjukhet. Och självreflektion. Och där vi understryker våra känslor inför det vi samtalar om. Men också en konfliktundvikande strategi, som inte alltid är konstruktiv. Förr eller senare blir konflikterna tydliga ändå.
Och det manliga kollektivet använder traditionellt sätt motsatt strategi, och övererhuvudtaget inte medger att det de har att komma med, trots vetenskapliga rapporter hit och dit, även det handlar om känslor och tyckanden. Eftersom det hittills har varit det manliga kollektivet som har befunnit sig i maktens korridorer, på universitet och inom näringsliv och offentlig sektor, så har just det manliga kollektivets kommunikationsstrategi blivit normen. Det rätta sättet att uttrycka sig på, om man vill vara en som räknas med.

Men detta förnekande av känslans betydelse för resonemang, som döljer sig bakom en förment objektiv hållning, får som konsekvens en oförmåga att lyssna även på den som besitter mindre kunskap i etablisemangets debatt-teknik, och som därför räknas som ett subjekt som tycker och känner och tänker. Och därför då inte kan räknas med. Trots att denne person kanske mer än den som pekar på en vetenskaplig rapport, verkligen vet vad hen talar om utifrån en praktiskt genomlevd erfarenhet.
Men många gånger glömmer ”man” praktiken, att det är människor som ska leva i den verklighet som man diskuterar. Och då är det viktigt vad människor känner och tycker och tror och tvivlar. Hur vackra teorier man än har så är det människor som ska förverkliga dem. Ta exempelvis diskussionen om prostitution, den handlar om människor. Och människor har känslor. För att då reda ut vad man ska göra och tänka om prostitution måste känslorna i allra högsta grad vara med. Mina egna känslor och andras känslor som i sin tur har förmedlat dessa känslor på olika sätt och vis.

Tvivel är även, dock inte enbart, ett tecken på att man tar ansvar. Ett ansvar som sträcker sig bortom egots behov av bekräftelse och makt och behov av att ha rätt och att vara duktig. Tänk på kärnkraften, bortom all sannolikhet låg risken att en olycka skulle ske, så körde man på…
Jag tycker/anser/känner/tänker/ för att inte säga menar (så har jag integrerat bägge strategierna) att det också handlar om demokrati. Det är inte alla ”förunnat” att ha lärt sig det här etablerade sättet att diskutera. Ska då de kloka människor som inte är en del av denna tradition inte lyssnas på samma sätt? Med samma allvar? Även om man inte är van att uttrycka sig så förment ”objektivt” i skrift eller tal så betyder det naturligtvis inte att man inte vet vad man talar om när man säger att man känner eller tycker si och så.

Om vi bara kunde lyssna på innehållet i det som sägs istället för att ifrågasätta den talandes kunskaper i ämnet på grund av att formen inte är i enlighet med normen kanske vi skulle upptäcka att talaren besitter stora insikter och djupa sanningar.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Bra karl reder sig själv

Bra karl reder sig själv heter det ju. Ja, så tänkte jag också igår, bra kvinn…och därför började jag, själv, släpa ”jättestorafåtöljen” nedför trappan
Men så gick det som det gick också, den fastnade, gick inte att rubba en millimeter. Blockerade hela trappan.

Dottern tyckte det var skitkul, ålade under fåtöljen och klättrade över medan jag blev mer och mer hysterisk. Såg framför mig ett liv med kall mat (kök däruppe) och kissa i trädgården (toa däruppe), och det där andra, det får man nog gräva ned, tänkte jag.
Tillslut gav jag upp mina ideal, jag gick till traktens Man. Ja, just han, som den där gången i somras hjälpte mig resa dotterns tält, just som jag fått ett anfall och tänkte rusa in till stan och reklamera hela skiten: ”Vad är det för tält ni säljer! Pinnarna är ju dubbelt så långa, tältet kommer ju att hänga som en påse där uppe!”.
Tältpinnarna visade sig sen vara böjliga, så tältet liknade en rund fin igloo när Mannen löst mysteriet åt mig.

Egentligen hade han inte alls tid, han var nog lite stressad, därför stod jag där och och log med mungiporna snuddandes vid öronspetsarna, fylld av tacksamhet.
Men inte heller han kunde få loss fåtöljen. Tillslut kom jag på att det skulle kunna gå om vi tog bort underredet tas bort. Men fyra skruvar höll det fast. Tre av dem hade jag redan börjat skruva på innan han kom, men den fjärde rådde jag inte på. Men mannen lyckades. Efter lite hjälp från mig…han envisades först med att försöka skruva loss den från fall håll, med följd att den bet sig djupare och djupare in i stolens trä underrede.
Varje försök från min sida att hjälpa till var riskabelt, mormors uppfostran sitter djupt, en man får inte utsättas för risken att tappa sitt ansikte.
Leendet förvandlades till en mask. Mina försök att telepatiskt förmedla att skruven borde vridas åt andra hållet lyckades inte. Men inför insikten att vi nog skulle få leva så här med en blockerad trappa gjorde att jag tillslut gick emot den där där bekräftande varelsen inom mig och föreslog, med mild ton att mannen istället skulle vrida skruvmejseln åt andra hållet. Nu gick det bättre. Skruven lossade snällt och så gjorde hela stolen.

Och då började jag klappa händerna… jag gjorde faktiskt det, och jag tillade dessutom: ”Å, vad duktig du är!”.

Men då fick nog Mannen nog, han sa: ”Men det var ju du som kom på det!”.

Det rätt så jobbigt att vara feminist. När inte ens man själv lever upp till sina ideal. Vare sig vad gäller stolar, skruvar eller män.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd