Bra karl reder sig själv

Bra karl reder sig själv heter det ju. Ja, så tänkte jag också igår, bra kvinn…och därför började jag, själv, släpa ”jättestorafåtöljen” nedför trappan
Men så gick det som det gick också, den fastnade, gick inte att rubba en millimeter. Blockerade hela trappan.

Dottern tyckte det var skitkul, ålade under fåtöljen och klättrade över medan jag blev mer och mer hysterisk. Såg framför mig ett liv med kall mat (kök däruppe) och kissa i trädgården (toa däruppe), och det där andra, det får man nog gräva ned, tänkte jag.
Tillslut gav jag upp mina ideal, jag gick till traktens Man. Ja, just han, som den där gången i somras hjälpte mig resa dotterns tält, just som jag fått ett anfall och tänkte rusa in till stan och reklamera hela skiten: ”Vad är det för tält ni säljer! Pinnarna är ju dubbelt så långa, tältet kommer ju att hänga som en påse där uppe!”.
Tältpinnarna visade sig sen vara böjliga, så tältet liknade en rund fin igloo när Mannen löst mysteriet åt mig.

Egentligen hade han inte alls tid, han var nog lite stressad, därför stod jag där och och log med mungiporna snuddandes vid öronspetsarna, fylld av tacksamhet.
Men inte heller han kunde få loss fåtöljen. Tillslut kom jag på att det skulle kunna gå om vi tog bort underredet tas bort. Men fyra skruvar höll det fast. Tre av dem hade jag redan börjat skruva på innan han kom, men den fjärde rådde jag inte på. Men mannen lyckades. Efter lite hjälp från mig…han envisades först med att försöka skruva loss den från fall håll, med följd att den bet sig djupare och djupare in i stolens trä underrede.
Varje försök från min sida att hjälpa till var riskabelt, mormors uppfostran sitter djupt, en man får inte utsättas för risken att tappa sitt ansikte.
Leendet förvandlades till en mask. Mina försök att telepatiskt förmedla att skruven borde vridas åt andra hållet lyckades inte. Men inför insikten att vi nog skulle få leva så här med en blockerad trappa gjorde att jag tillslut gick emot den där där bekräftande varelsen inom mig och föreslog, med mild ton att mannen istället skulle vrida skruvmejseln åt andra hållet. Nu gick det bättre. Skruven lossade snällt och så gjorde hela stolen.

Och då började jag klappa händerna… jag gjorde faktiskt det, och jag tillade dessutom: ”Å, vad duktig du är!”.

Men då fick nog Mannen nog, han sa: ”Men det var ju du som kom på det!”.

Det rätt så jobbigt att vara feminist. När inte ens man själv lever upp till sina ideal. Vare sig vad gäller stolar, skruvar eller män.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd