Ibland hörs människor använda karma som ett sätt att rättfärdiga lidandet. När man hör om någon som drabbats svårt är man då snabb att kommentera: ”Men det är ju karma”, som ett sätt att lägga lidandet på den hylla där allt självförvållat samlas. Istället för att låta sig beröras, och skänka en medmänniska en tanke av respekt och medlidande. Ibland används också bibelns ”Som du sår ska du skörda” på samma vis, som ett sätt att avskärma sig för andra människors smärta. Eller när vi hör förtal om vår nästa säger vi ”Ingen rök utan eld”.
Att inse att lidande många gånger drabbar människan oförskyllt öppnar otrygghetens vida gap under oss. Istället söker vi då någon slags ordning och rättvisa i det som sker.
Konststycket handlar nog om att både omfatta och känna lidandet, inom och runt omkring oss, samtidigt som vi behåller tron och tilliten, utan att vi ger upp hoppet. Och utan att vi upphör att sträva efter en bättre värld. Att vi ändå, trots livets ofullkomlighet fortsätter strävan efter att bli ”sannare” och mer hela människor.
Och det utan att vi flyr till någon andlig rörelse eller religion där en stark faderlig eller moderlig karismatisk ”guru” står och skänker förtröstan och löften om ett lyckligt slut. Allt för ofta är det ju så vi människor löser konflikten att både orka se verkligheten och ändå fortsätta tro på en förändring. Vi lutar oss mot ledare eller mot kollektiv. Och slutar att tänka själva.
Lyckas vi med att omfatta både lidandet och skönheten i livet, lyckas vi integrera dessa så motsägelsefulla sidor, då, och inte förrän då, tror jag vi kan skapa en revolution, både inom och utom oss. En fredlig sådan, men en revolution som icke-desto mindre är en omstörtande sådan.
Men detta sker då genom att vi likt andliga anarkister börjar tänka själva och tar vårt personliga ansvar för våra handlingar och inte minst, för våra icke-handlingar. Då kan vi skapa en revolution, som sprider sig likt ringar på vattnet, likt årsringar på ett träd.
© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd
2 svar so far ↓
Carl Johan Rehbinder // februari 15, 2008 vid 2:41 e m |
Hej Charlotte! Kul att du bloggar, du också.
Jag vill bara säga att jag håller med dig om att begreppet karma används på helt fel sätt av många, liksom såna här idiotiska påståenden som ”ingen rök utan eld” – de som säger så vet uppenbarligen inte hur kolsyreis fungerar.
Problemet är ju inte själva begreppet karma, utan att det tolkas väldigt lättvindigt och ogenomtänkt. Om jag säger ”jaha, han sitter där och svälter och är fattig – men det är väl hans karma…” – så har jag tolkat hela situationen väldigt bekvämt och oempatiskt. Ur filosofisk synvinkel kan man ju säga att det är korrekt att det var den svältande mannens karma fram till nu, att svälta och vara fattig – men det kan ju också vara den mannens karma att jag ska hjälpa honom att komma tillrätta med sitt liv, eller hur?
Det finns överlag en oempatisk tendens i samhället idag, som t.e.x. att vissa skador borde anses vara självförvållade (p.g.a. rökning, alkohol, slarv av olika slag etc.), och att de därför borde ersätta sin vård själva. Men det är ju extremt oempatiskt att hävda, och därtill rätt så ogenomtänkt. För vad är inte självförvållat, egentligen? Mycket svårt att skilja ut, om inte omöjligt.
Jag gillar också att du använder begreppet ”andliga anarkister”, eftersom det är en populär formulering bland oss som sysslar med shamanism av olika slag.
Sen hittar jag en hel del på din blogg som jag inte håller med om, men det tycker jag bara är uppfriskande! Keep it up!
Vi får väl ta en diskussion endera dagen…
Charlotte Riessen // februari 20, 2008 vid 8:41 f m |
Hej Calle!
Kul!
Ja, jag drog igång den här, när jag trodde jag skulle ha tid, men sen upptäckte jag ju att att blogga är i princip ett heltidsjobb…så jag har inte uppdaterat den på länge länge…
Gärna diskussioner endera dagen & önskar oss fler andliga anarkister på den här planeten