Rätten att känna och tvivla

Vill ändå slå ett slag för rätten att framhålla vad man känner och upplever. Och för rätten att tvivla. Var kommer dessa normer i från som säger att man ska diskutera i objektivt utan känslor för att uppfattas som trovärdig? Detta är ju inte heller en ”Sanning”. Tycker mig se att den i mångt och mycket sammanfaller med universitetsvärldens normer för opponeringar och annat. Det är ju en menuett som dansas där, ett spel, som man får lov att lära sig följa om man ska bli tagen på allvar.

För min del har jag inte svår att i skrift (svårare i tal) avstå från att ange vad jag känner och tror, men jag vet inte om jag vill det…

Visst har vi kvinnor generellt sätt problem med att vi låter rösten gå upp i falsett på slutet av meningarna, som en fråga. Hur underbyggda resonemang vi än har att komma med. Och när vi skriver och talar så garderar vi oss, likt konflikträdda små söta kaniner med ”kanske”, ”jag tror”, ”tycker”, ”så känner åtminstone jag, fniss, fniss”. Vi har anammat en strategi för kommunikation där vi betonar egenskapen ödmjukhet. Och självreflektion. Och där vi understryker våra känslor inför det vi samtalar om. Men också en konfliktundvikande strategi, som inte alltid är konstruktiv. Förr eller senare blir konflikterna tydliga ändå.
Och det manliga kollektivet använder traditionellt sätt motsatt strategi, och övererhuvudtaget inte medger att det de har att komma med, trots vetenskapliga rapporter hit och dit, även det handlar om känslor och tyckanden. Eftersom det hittills har varit det manliga kollektivet som har befunnit sig i maktens korridorer, på universitet och inom näringsliv och offentlig sektor, så har just det manliga kollektivets kommunikationsstrategi blivit normen. Det rätta sättet att uttrycka sig på, om man vill vara en som räknas med.

Men detta förnekande av känslans betydelse för resonemang, som döljer sig bakom en förment objektiv hållning, får som konsekvens en oförmåga att lyssna även på den som besitter mindre kunskap i etablisemangets debatt-teknik, och som därför räknas som ett subjekt som tycker och känner och tänker. Och därför då inte kan räknas med. Trots att denne person kanske mer än den som pekar på en vetenskaplig rapport, verkligen vet vad hen talar om utifrån en praktiskt genomlevd erfarenhet.
Men många gånger glömmer ”man” praktiken, att det är människor som ska leva i den verklighet som man diskuterar. Och då är det viktigt vad människor känner och tycker och tror och tvivlar. Hur vackra teorier man än har så är det människor som ska förverkliga dem. Ta exempelvis diskussionen om prostitution, den handlar om människor. Och människor har känslor. För att då reda ut vad man ska göra och tänka om prostitution måste känslorna i allra högsta grad vara med. Mina egna känslor och andras känslor som i sin tur har förmedlat dessa känslor på olika sätt och vis.

Tvivel är även, dock inte enbart, ett tecken på att man tar ansvar. Ett ansvar som sträcker sig bortom egots behov av bekräftelse och makt och behov av att ha rätt och att vara duktig. Tänk på kärnkraften, bortom all sannolikhet låg risken att en olycka skulle ske, så körde man på…
Jag tycker/anser/känner/tänker/ för att inte säga menar (så har jag integrerat bägge strategierna) att det också handlar om demokrati. Det är inte alla ”förunnat” att ha lärt sig det här etablerade sättet att diskutera. Ska då de kloka människor som inte är en del av denna tradition inte lyssnas på samma sätt? Med samma allvar? Även om man inte är van att uttrycka sig så förment ”objektivt” i skrift eller tal så betyder det naturligtvis inte att man inte vet vad man talar om när man säger att man känner eller tycker si och så.

Om vi bara kunde lyssna på innehållet i det som sägs istället för att ifrågasätta den talandes kunskaper i ämnet på grund av att formen inte är i enlighet med normen kanske vi skulle upptäcka att talaren besitter stora insikter och djupa sanningar.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd