Kanske konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar.
Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.
Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).
Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.
I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor.
© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd
3 svar so far ↓
Guva // juli 8, 2007 vid 10:26 e m |
Jo, tolvåringen…
Hon har Billabong rygga, Vans (skate) skor, en Motorola metallmobil (svindyr) en Nano-iPod osv.
Hon e me andra ord ett Fashion-Victim å hon vet om det men hon kommer från en fatti familj å morsan e städerska i kommunen så om hon inte hade dessa statusprylar…
Snacka om å va låst i konsumtions-hysterin å inte ha alternativ. (om man inte anser utfrysning å mobbing ett alt.)
Mitt test är simpelt:
Sätt ungdomarna (barnen) med papper å penna och be dem skriva upp alla VaruMärken de kan (trade mark’s, logotype’s, brand’s å vad det nu heter) troligen blir denna lista lång å om du uppmuntrar de små liven genom att föreslå sub-grupper typ: bil-märken, skiv-bolag, solbrillor, läskedrycker mm så kan en vanlig smart unge göra listan fet-lång.
Nu ger du dem ett nytt papper å ber dem skriva ned alla blomnamn, trädnamn, mossor å grönsaker/kryddor osv.
Resultat: våra barn (å kanske vi också) är mer insatta i konsumering än natur.
Ridå…
Charlotte // juli 9, 2007 vid 12:47 f m |
Bra idé!!
Det där skulle jag vilja ”sno” ( gärna med angivande av källa, fast jag vet ju inte ditt namn) för det där var verkligt bra!
Både att skriva om och att använda som test, på barn (ska kanske hålla kurs snart, om reklam och barn…)
Guva // juli 9, 2007 vid 2:32 e m |
Ja har snott det själv (för länge sen) å vet int varifrån men gissar att det typ är fritt framm.
(ibland så säger jag: -En gång sa en klok gumma til mig…)
Ändamålen helgar medlen usw