Pedofillobbyn ( ja, de finns) har studerat sina sexualpolitiska texter, och ser sig som samma andas barn som de första gay – aktivisterna.
Och liksom goda marknadsförare har de insett det orealistiska i att profilera sig som en grupp som kämpar för en acceptans av sexuella, fysiska övergrepp på barn. Däremot (och tyvärr med all rätt) har de insett att en profil som innebär att de söker acceptans för sina känslor är en lagom radikal framtoning. Man får nämligen ta ett steg i taget…
Och metoden att söka locka medlidande från alla oss som ser oss som humanister, har lyckats.
Istället för att debattera hur det känns för de alldeles för många barn som just nu, i denna stund, lever med sexuella övergrepp så har debatten kommit att handla om det odemokratiska att inte respektera pedofilens känslor och det hot mot yttrandefriheten det är att inte låta pedofillobbyn få sprida sin propaganda.
Men man kan fråga sig, hur kommer det sig att det kallas hets mot folkgrupp när man sprider propaganda om att judar exempelvis borde gasas, men det kallas yttrandefrihet när propaganda sprids om tortyr av barn?
Ja, jag vet att barn inte är en folkgrupp, men lyssna på mitt budskap nu.
Att utsätta ett barn för mångårig incest är att jämställa med tortyr. Den upplösning av barnets integritet, av dess jag – gränser och dess fysiska gränser är djupt skadlig. Och den relation som uppstår mellan offer och förövare är ofta en mycket komplicerad sådan, där barnet till och med kan försvara sin förövare. Men där offret i många år efteråt, kanske hela livet om hen inte får den hjälp eller det stöd hen behöver, kommer att lida och plågas av övergreppen.
Att ha varit utsatt för incest eller liknande sexuella övergrepp (incest handlar ju om sexuella övergrepp inom familjen, men det kan ju också handla om en granne m.fl.) påverkar offret på en mängd områden. Dessa övergrepp kan i så hög grad påverka offret även i vuxen ålder så att självkänsla självförtroende och psykisk hälsa blir så skadat så att utbildning, yrkesliv relationer, fysisk hälsa blir starkt negativt påverkat.
Så frågan är, hur kan då pedofillobbyn, och deras supportrar (i yttrandefrihetens namn) med allvar hävda att pedofili innebär känslor som är värda respekt, i likhet med en hbt-persons rätt att känna (och göra som hen vill fast så långt går ju inte pedofillobbyn, ännu, då man är väl medveten om att man då får juristerna på sig.)?
Jag kan respektera personen jag har framför mig, men jag kan inte respektera att hennes eller hans känslor när hon/han sitter och spanar på dagisungar utan för mitt hus. Oavsett om denne person ”gör” något eller inte…
Jag kan inte respektera att min dotter, min guddotter, min grannes son, eller något barn i hela världen ska förvandlas till en sexuell fantasi efter att ha tillbringat en dag på stranden och blivit ”fluktad på” av någon som smög i buskarna. Och detta oavsett om personen ”gör” något eller inte…
Jag kan inte och vill inte, respektera vare sig de pedofila handlingarna eller de pedofila känslorna.
Men jag kan respektera personen, som hyser dessa känslor, och hennes eller hans rätt att bemötas med respekt och i enlighet med FN:s mänskliga rättigheter.
Gå inte på pedofillobbyns manipulation när de försöker få det till att handla om yttrandefrihet och rätten att “känna det man känner”.
Pedofillobbyn jobbar medvetet, och internationellt, med att försöka förskjuta vår normuppfattning.
I Sverige genom att peka på yttrandefrihets och sexualpolitiska argument som man lånar från hbt-rörelsen.
Publik pedofillobbying för sexuell misshandel av barn har inte mycket med yttrandefrihet att göra.
Rent hypotetiskt, skulle det kunna göra det om det handlade om två jämlika parter, där barnen hade samma intellektuella, emotionella, och ekonomiska, tekniska och juridiska möjligheter att starta sin egen lobbying grupp som kunde föra fram den motsatta sidans argument. (Men då skulle i slutändan ingen lyssna på pedofillobbyn för det absurda i pedofillobbyns retorik skulle då bli så uppenbart).
Det jag syftar på är inte den ensamme och ångestfyllde som inte vill annat än att inte längre tända på barn, och som tar ansvar för det och söker hjälp.
Jag talar om en fascistisk politisk rörelse som propagerar för en lagförändring som innebär att sexmisshandel av barn ska bli lagligt. Och det handlar om personer som är kunniga inom både marknadsföring, kommunikation och juridik.
Ja, fascistisk kallar jag det, det handlar ju i allra högsta grad om förakt för svaghet, att använda människor som inte kan försvara sig för sin utlevelse, att nyttja barn som engångsartiklar (man kan köpa barn via Internet).
Och jag kallar det för en politisk rörelse eftersom man i dess förlängning verkar för en samhällsförändring så att sexmisshandel av barn blir lagligt. Det handlar om personer som är kunniga i både marknadsföring, kommunikation och juridik (i Nederländerna har de även bildat ett politiskt parti).
Vill du hjälpa en person med sexuell fixering av barn så hjälper du INTE henne/honom med yttrandefrihetsargument, så att de kan vidareutveckla sitt nyspråk där sexuell misshandel kläs i ord så som “intergenerationella sexuella beteenden”.
Hjälp inte pedofiler att förtränga verkligheten!
Hjälp honom/henne till en psykoterapeut.
Och börja lyssna på överlevarna!
Här har ni en:
http://www.geocities.com/medusas_skratt/index.html
8 svar so far ↓
Odelberg // augusti 1, 2007 vid 6:42 e m |
Bra inlägg, lite för många stycken kanske men retoriken var det inga problem med och det är väl det som räknas.
Jag tycker själv att pedofiler trycks ner mer än nödvändigt i dagsläget och resultatet blir att ingen av dem söker hjälp. Det är min uppfattning att vi ska acceptera att pedofili finns och att dessa behöver hjälp samt att de är människor med de rättigheter som medkommer.
Charlotte Riessen // augusti 1, 2007 vid 11:38 e m |
Ja, jag tycker det handlar om det gamla vanliga, att skilja på sak och person.
Det är sorgligt att en person skadar andra för att han eller hon själv en gång i tiden har blivit skadad. Och även om man fylls av vrede när man läser om övergrepp så löser ”nackskott” ingenting. (Har sett sådana ”önskemål” på olika bloggar). Och de utsatta barnen hjälps inte heller av detta.
Och jag tänker att om man vill lösa saker med nackskott så är man ju själv en slags förövare, en mördare.
Däremot ska man inte vara naiv. Det hjälper inte att bara ”tycka synd om”.
Det finns dessutom de som inte alls har någon självinsikt och som jobbar på som vilken lobbyrörelse som helst.
I Nederländerna har ett politiskt parti bildats, som vill sänka åldern då vuxna får ha sex med barn.
Att det är vuxna som ska ha sex med barnen står ju inte där, men det är ju inga barn som har dragit igång det här partiet, utan vuxna män.
Och orsaken till att de vill ha en sänkning av åldern tror jag knappast är för att de blivit nedringda av barn som drömmer om att få börja ha sex med andra barn. Leka doktor och kela med varandra gör ju barn ändå,utan att någon lagändring behövs.
(Kritiken man brukar ha mot den åldersgräns vi nu har är ju att barn mognar sexuellt olika tidigt/sent, och att det därför borde var ok att de har sex med varandra, om man då är i samma ålder).
Detta politiska parti vill också sänka åldern så att minderåriga ska få vara med i porrfilm.
Så man behöver agera på flera fronter.
Visa att det går att få hjälp, om man vill det, om man inser att det man inser att detta är skadligt, både för en själv och andra (tror inte någon mår bra, djupt där inne av att tända på att utsätta barn för skada).
Och jobba som man traditionellt gör med facistiska rörelser, man kan jämföra med rasistiska rörelser.
Människor med empatistörning, vilket man ju har om man tror att barn mår bra av en sexuella relation med vuxna, behöver dessutom gränser.
Precis som människor med anti-social personlighetsstörning, alltså det man förr kallade psykopater, som inte heller kan se vad andra människor känner/behöver.
Och när det gäller rena brott så måste man ju jobba polissiärt.
Men sen tror jag även det är dags att fundera på hur vi uppfostrar våra pojkar…
Jag tror inte att det är genetiskt att män är överrepresenterade när det gäller sexuella övergrepp på barn och våldtäkt och misshandel.
Krass // augusti 2, 2007 vid 2:39 e m |
Man får ha sex med barn i Sverige, då alla individer under 18 år räknas som barn, enligt FN’s barnkonvention. I övrigt var inlägget färgat av ett intellektuellt förfall.
Odelberg // augusti 2, 2007 vid 3:37 e m |
Jag är övertygad om att pedofiler blir pedofiler i sin barndom och att detta antagligen sker i deras uppfostran. Jag har emellertid inte funnit några undersökningar om detta och därför är det svårt att säga hur vi ska göra istället. Pedofili är de facto något som kommit upp främst på senare tid och därför är det uppenbart att skillnaden måste ha inträffat för ca 30-40år sedan. Kanske är det dags att gå tillbaka mot den uppfostran?
Jag tror också att det som skadas i barndomen kan repareras med psykologins ringa kunskaper när dessa drabbade människor behöver hjälp.
Odelberg // augusti 2, 2007 vid 6:46 e m |
Jag tycker vidare att din analytiska förmåga är under viss kritik. En ställning och fakta att backa upp det med, men tyvärr inte mycket till analys.
Carl Johan Rehbinder // februari 20, 2008 vid 12:59 f m |
Krass:
Menar du på allvar att vi skulle införa nya lagar i Sverige, med förbud mot sex för alla under 18 år?
Jag hoppas att du vet vad pedofili är. En pedofil är en person som attraheras av prepubertala barn. Om du attraheras av 13-åringar som har passerat puberteten, men ej av yngre, prepubertala barn, så är du rent definitionsmässigt INTE en pedofil.
Om man skulle klassas som pedofil för att man attraheras av unga män och kvinnor som ännu ej har fyllt 18, så måste nog ungefär 96 % av mänskligheten klassas som pedofiler, och det är naturligtvis inte realistiskt.
Odelberg:
Nej, pedofili är inte något som har kommit upp de senaste 30-40 åren. Den hysteriska masspsykosen har kommit upp de senaste 30 åren, men pedofili har alltid funnits, i alla tider, utan undantag, liksom incest och andra för oss nutida västerlänningar tabubelagda beteenden. Detta går också att iaktta hos samtliga primater, som för övrigt ofta uppvisar sexuella beteenden som är mycket lika varandra, inklusive människor.
OBS! Jag lägger inga värderingar i detta. Jag propagerar inte för eller mot något, redovisar inga åsikter – bara rena vetenskapliga fakta.
Sen är det upp till människor i varje samhälle att bestämma vilken moral som ska gälla. Moral, tabun och regler är alltid relativa och tillfälliga, anpassade till varje kultur.
För 50 år sedan var homosexuella de värsta hatobjekten, monstren som alla älskade att hata, och för hundra år sedan straffades onanister med könsstympning, brännande med glödheta järn, mentalsjukhus och kastration.
Olika regler i olika kulturer.
Charlotte Riessen // februari 20, 2008 vid 1:05 e m |
Genom historien har tabut gentemot sexuell misshandel av barn varierat, men barnens maktlöshet i sexuella relationer med vuxna har alltid varit detsamma. Att man inleder sexuella relationer med barn, som ännu inte utvecklat ett starkt ”Jag”, handlar om även om ett maktövergrepp. (jag skiljer här inte på incest och pedofili, dvs. skiljer inte på när det är någon i barnets familj eller längre bort från barnet som är förövare).
Cyniskt uttryckt är incest är bästa sättet om man som förälder vill hindra sina barn från att bli vuxna självständiga människor….Incest och pedofili handlar om psykisk/fysisk misshandel.
Det sätt på vilket barns psyken bryts ned i samband med sexuella övergrepp kan jämföras med misshandel i nära relationer, oftast sk. kvinnomisshandel. Men när det gäller barn är det förstås på grund av barnens utsatthet mycket värre. Förövaren undergräver barnets självständighet. Och invaderar barnets psyke. Och skapar ett en beroende situation.
Barn är sensuella varelser, och barn har en egen sorts sexualitet, men som inte handlar om pentrering och mål att orgasm, barn behöver utforska denna på barns viss tillsammans med andra barn. Sex mellan exempelvis två femtonåringar har inget med detta att göra. När det handlar om två intellektuellt ”normalutvecklade” tonåringar, och så länge det handlar om fri vilja, på lika villkor, så länge det handlar om en lust som växer fram i tonåringens egen ”takt”.
Det här handlar inte om att hata pedofiler. Enligt rädda barnen är förövarna allt för ofta vuxna som själva som barn varit utsatta för sexuell misshandel.
Så varför ska man någon som själv är ett offer för sexuella övergrepp?
En person som också är ett offer, men som enligt upprepningstvångets logik själv har blivit förövare, som ett sätt att hantera ångest.
Det är ju bara oerhört sorgligt.
Alla har inte, vad man vet, varit med som sexuella övergrepp själva, men man ser ändå att det inte är personer som haft en ”lycklig barndom”, allt enligt rädda barnens experter på sexuella övergrepp.
Historien upprepar sig alltså om och om igen.
Dags att bryta den onda cirkeln.
Carl Johan Rehbinder // mars 3, 2008 vid 5:40 f m |
Jag är inte alldeles säker på att du har rätt i de här frågorna.
Vi lever förvisso i en kultur som är extremt fördömande mot de flesta sexuella variationer, och det i sig skapar förstås stora problem och mycket ångest, och det gör det förstås också helt omöjligt att inte orsaka skada om man skulle vilja göra verklighet av vissa sexuella fantasier.
Jag propagerar alltså inte för något här, annat än att så nyktert som det nu är möjligt, diskutera dessa infekterade frågeställningar.
Det har gjorts en hel del forskning genom åren på detta, och det finns väldigt många missuppfattningar och felslut som väldig tfå bryr sig om att ens uppmärksamma.
Och ingen blir väl gladare för det än galenpannan och nyfascisten Thomas ”Stasi” Bodström, med sin kristna fanatiska förening ECPAT och alla deras sjuka förslag.
Nej, fram för lite mer sans och måtta i denna debatt. Och framför allt – sanning och klarhet.