Hurra nu alla! Castro har kastat in handuken, men…

Nu hyllas Castros avgång. Gott så. Men samtidigt är det så tyst, så tyst om världens största diktatur, Kina. 

I Kina där de kommunistiska makttopparna har förenat sin politiska agenda med ett marknadsekonomiskt tänkande, där forna ”offentligt” ägda egendomar nu övergår i privat egendom, ägd av de kommunistiska topparna. Ett Kina där nu i takt med att  BNP ökar, och miljoner och åter miljoner kinesiska plånböcker öppnas. Ett Kina dit den svenska industrin skyndar, de svenska affärsintressena kan bara jubla…eller? 

Hur kommer det sig att det när det gäller denna del av världen är så ovillig att ta till bojkott? Medan det var en självklarhet att bojkotta Cuba, Syd afrika och Palestina, med Hamas vid styret.

I Kina ska vi nu dessutom har OS.  

OS – symbolen som i vårt allmänmedvetande står för orden så som demokrati och fred – det tillfälle då människor från jordens länder möts för fredlig kamp, tillsammans…  

Det vill säga ett ypperligt tillfälle för de mindre rumsrena att få visa upp sig och öka på sin goodwill. Så att fler affärsintressen kan lockas dit.  Vem tycker i dag att det var rätt av Sverige att delta i en annan diktatur, OS i Berlin 1936? Men oj, vad tyst det är vad gäller att avstå från att delta i OS i Beijing 2008…

Amnestys berättar att under år 2006 skedde 1 010 avrättningar i Kina,  men att det enligt icke officiella uppgifter kan röra det sig om 8 000 avrättningar…Iran, som väl ingen skulle drömma om skulle låta få vara OS-värdland,  avrättades 177 personer. I USA avrättades 53 personer…

Nya tider för KPA – eller sanningen så som den alltid sett ut?

Idag förvånar KPA, det ”etiska” fondbolaget som tydligen handlar med portföljer innehållande investeringar som innebär i förgiftat grundvatten, klimatvärstingar, barnarbete, antifacklig hållning och omfattande korruption, allt enligt DN idag http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=699071

Tidigare var KPA kända för att vara det enda fondbolaget som hade guts nog att inte investera i Sveriges skötebarn, Ericsson, på grund av den verksamhet som Ericssons dotterbolag Ericsson Microwawe System sysslade med. Ericsson microwawe system tillverkar krigsplanens radarutrustning som hjälper missilerna att hitta rätt mål när de riktas mot den lede Fi. (Ericsson Microwawe System har enligt uppgift  bytt namn och ägare, och är numera ett dotterbolag till SAAB)

Till och med Bancod etiska fonder investerade i Ericsson. Men så icke KPA. Ståndaktigt sa man nej.

Frågan är  har det som kommit till ytan idag varit KPA:s egentliga hållning i frågan hela tiden, har man haft en officiell agenda och en inofficiell sådan. Eller hade de KPA anställda som i början av år 2000-talet  anförtrodde mig sina farhågor, rätt. Har Folkssams uppköp av KPA inneburit att KPA:s investerare måst mildra sin etiska hållning till fromma för investeringsportföljens värde?

Sex säljer

På marknadsavdelningar och reklambyråer laddas varumärken med känslor. Nu förtiden räcker det inte med att konkurrera med att man är bäst. Likt doftmoln omsvärmas dessutom varje varumärke av sin alldeles särskilda känsla. Ju starkare känslor en logga väcker inom oss desto mer är vi villiga att betala för den. Varumärkena kopplas till egenskaper som ger signaler om vilken position på statusskalan som vi har. Eller rättare sagt, som vi önskar att vi har.

Det gäller att väcka starka (positiva) känslor. Ju starkare desto mer är vi villiga att betala. Sex väcker starka känslor. Särskilt i vår kultur där sex kopplas till känslan att vara lyckad och åtråvärd.
Om man förmedlar bilden av att man är en person som ”får” mycket sex erhåller man hög status. Och naturligt blir då att sex är den känsla som reklamen oftast rider på. Sex är också förknippat med negativa känslor och tabun eftersom vi bär på kollektiva eller egna minnen av misslyckanden, och trauman. Det faktum att sex väcker så blandade känslor skapar osäkerhet. Dels har vi vår starka längtan, dels har vi vårt dåliga självförtroende, och där har vi den kil där marknadsavdelningarna lätt kan lägga in en kil. En kil som försöker locka oss att köpa snabba lösningar.

Varumärkenas stjärnglans sprider sitt sken även på oss, och detta handlar inte bara om självsuggestion. Det handlar också om den vardag vi lever i, verkligheten runt omkring oss, för det handlar om en kollektiv självsuggestion.

Vi människor dömer fort. Snabbt scannar vi av den person vi har framför oss. Vän eller fiende, någon att gå nära eller hålla på avstånd? Vi noterar vilka kläder, varumärken/brands/loggor som den vi har framför oss har klätt sig i. Sen lägger vi pussel med informationsbitarna, för att sen snabbt kunna stoppa in den vi har framför oss i ett litet fack.

När vi går där i klädda de rätta loggorna gömmer vi vår osäkerhet och våra misslyckanden, likt bakom teatermasker. Och med hjälp av de rätta varumärkena signalerar vi att vi inte är några offer, för vi spelar huvudrollen i våra liv. Och genom att klä oss i de rätta loggorna känner vi oss förflyttade till en annan social position på statustrapppan.

Och även om vi inte lyckas ligga på topp så behöver vi åtminstone inte hamna i botten. Har vi inte råd med en hel outfit, så kanske vi ändå kan köpa senaste mobilen, på avbetalning?

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

I det nya Sverige är vi alla företagare

I det nya Sverige är vi alla företagare. Och bor i våra egna hem. Vi kastar av oss oket av kollektivavtal och förstahandskontrakt. Som cowboys rider vi iväg i skymningen med F-Skattsedel i det ena hölstret och bostadsrättskontraktet i det andra. Med full frihet att välja själva. Vi är ju vuxna människor som själva kan ta ansvar. Ingen fackförening eller hyresgästförening ska längre oss få topprida.

Äntligen har vi nu jämlikhet. Alla är vi fria företagare som tävlar på samma villkor. Kontoristen och byggnadsarbetaren, projektledaren och AD: n. Vi behov kallas vi in, och vid behov skickas vi ut. På en marknad där tillgång och efterfrågan styr vandrar vi från uppdrag till uppdrag. Har du tur, din kompetens är unik, och du kan du välja och vraka bland uppdragen.

Men den som delar sin kompetens med många ser hur företagsfernissan flagnar. Kvar står en daglönare, iklädd kostym. Med mössan i hand står hen där. Lägst bud vinner. Trevligaste leendet likaså.

Jagade av arbetslöshetens spöke sänker vi då våra krav, hellre en låg lön än ingen lön alls. Som fri företagare faller du utanför skyddsnäten **). Att ryggen värker och ögonen svider håller vi tyst om. Och att tala med skyddsombud om ergonomiskt utformade arbetsplatser är inte att tänka på. Smidig ska man ju vara, och billig i drift likaså. Där ute står tusentals andra, alltid beredda att vid en given signal, ett sms, rycka in och ta över. Medan du då tackar för dig, och själv hittar vägen ut.

Och om vi då inte klarar jakten runt guldkalven, inte kan lägga oss lägre i budgivningen Och när våra kroppar och själar går ut i storstrejk, då står vi där, i våra alldeles egna hem. Våra hem vars ägare egentligen är våra banker. Och vi ser hur räntan på våra bostadslån stiger i takt med att högen med räkningar växer.

På natten då maran sen oss rider inser vi hur fri men också hur ensam en cowboy kan vara. När gryningen kommer tar vi mössan åter i hand, men denna gång vi styr våra steg mot socialkontorets dörr. Bakom skrivbordet möter oss ett blankt ansikte. Som ägare av bostad tillhör du miljonärernas skara, och kan naturligtvis ingen hjälp få.

Att flytta kostar pengar, och vart ska du ta vägen? Hyreskontrakten lyser med sin frånvaro likt fridlysta blåsippor i frihetens Sverige. I ett Sverige där frihet har blivit synonymt med att äga sitt hem.

Den som yr av dansen runt guldkalven har snubblat, och hamnat utanför, får skylla sig själv. Kanske har du en bror eller syster vars bankkonto räcker till även för dig, men har du det inte är du blott en bekräftelse av Darwins teori; den starke överlever och resten…ja, de var väl inte ämnade att föra sina gener vidare…

*) Det finns en s.k. a-kassa för företagare, men den kräver så pass stor inkomst för att den ska löna sig att det ofta inte är någon idé att ansluta sig.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd