FRA – Skäms och Fy!

När till och med advokatsamfundet (som de knappast kan bortdefinierats så som ungdomliga nedladdningsfantaster, Piratpartiet, och andra ) kastar den modifierade versionen av FRA-lagen i papperskorgen så kunde man ju tro att parlamentarikerna skulle lyssna (att de har problem med att lyssna på oss ”vanliga” medborgare vet vi ju redan).

Jag citerar dagens SvD/Dan Nilsson:

”Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, sågade förslaget redan i den första remissvändan och skräder inte orden den här gången heller.

–Det här är fullständigt oseriöst. Det är ju samma lag. Man har bara ägnat sig åt kosmetiska förändringar, säger hon.

–De stora frågorna är fortfarande obesvarade. Det utvidgade mandatet. Det obestämda ”yttre hotet”. De parallella möjligheterna för polisen och Säpo att gå till FRA om de får nej i domstol. Alla sådana problem kvarstår.”

Övriga kommentarer överflödiga.

 

 

 

FRA – Politiker med krånglande samveten …

Detta är en skammens dag. Flaggan på halvstång.

Politiker med krånglande samveten löste sin inre och yttre konflikt genom att att inte gå dit… Ja, så kan man ju oxå göra, när jag inte gillar nåt på jobbet, så går jag helt enkelt inte dit. Om jag inte gillar vad ni gör med mina skattepengar, så betalar jag inte. Om min dotter inte gillar skola så säger jag; gå inte dit…

Jag har mejlat till ”våra” poliltiker. Tre har svarat (Gustav Blix, Andreas Norlén och Margareta Cederfelt svarade. En eloge för det, även om det är standard brev, ok, förstår att ni en dag som denna är överösta med mejl).

Men argumenten de anför i sina mejl är lama. Man hänvisar till olika kontrollinstutioner, en struktur av ”spärrar” som alla ska styras av människor, inom maktens sfär.

Men, vi medborgare kan i princip bara påverka vårt samhälle, våra liv, genom att rösta vart fjärde år. På så sätt överlämnar vi makten till er politiker.

Förutsättningen för att jag ska våga gå med på detta är att jag vet att ni politiker är omgivna av regelverk, grundlag, instutioner, domstolsväsende som skyddar mig mot er makt. Som skyddar mitt privatliv från ditt intrång. Nu har du, även om du röstade för den modifierade versionen av lagen,  medverkat till att ta bort detta skydd.

Uppenbarligen vet vi inte vårt eget bästa. Och från att i valpropagandan ha framställts sig som villiga valda ombud för oss, folket, har politikerskrået när de väl sitter vid rordret, omvandlats till auktoritära ”bossar”. Som pekar med hela handen. Och kör sitt rejs. eftersom vi, folket, ju är så okunnigt…vi vet ju inte vårt eget bästa…likt oskyldiga barn sitter vi där och daddar om privatliv och integritet och sådana petitesser…Likt paranoida skumma individer sitter vi väl där och påpekar för våra politiker att politiker faktiskt inte är så snälla ibland…Men, sånt som DDR kan ju bara inte inträffa hos oss, i Sverige, eller hur? Nä, vi är väl bara en bunt rädda kärringar, som man inte borde lyssna på…och det gör de ju inte heller.

Demokratisk – vad  är det? Uppenbarligen inte att lyssna. Uppenbarligen tar de det förtroende de fått rätt så lätt. 

Maktlösheten lägger sig som ett grått fuktigt täcke över Sveriges befolkning.  

Den parlamentariska vägen körd?

Vad återstår?

Civilolydnad, naturligtvis icke-våldslig sådan, enda vägen?

 

 

 

FRA – Än kan vi inte pusta ut…

Tack vare några politikers civilkurage kan vi idag få läsa att projekt folkkoll skjutits framåt några dagar, lite korrigeringar ska till.

Men försvarshögskolans expert skrattar idag i Aftonbladet:

– Jag kan inte låta bli att skratta, säger folkrättsjuristen Per Broström.

Han menar att lagen strider mot Europakonventionen.

- Det finns flera exempel i Sverige där vi haft insynsråd, kontrollorgan och annat, men väldigt få exempel på att det varit verkningsfullt. Säger Per Broström.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2710938.ab

 

Så, gott folk, fortsätt mejl- och sms uppvaktningen av våra politker.

Hela förslaget ska i papperskorgen, med eller utan ”korrigeringar”.

 

 

Aftonbladet 18/6-08

Övervakaren ska övervakas – men experten

skrattar åt nya förslaget

Nu ska flera olika myndigheter övervaka övervakaren FRA.

Men förslaget döms ut av Försvarshögskolans expert.

– Jag kan inte låta bli att skratta, säger folkrättsjuristen Per Broström.

Mitt under den heta riksdagsdebatten om FRA-lagen i går presenterade försvarsminister Sten Tolgfors (m) de tillägg som regeringen tvingats gå med på för att få igenom lagen:

  Datainspektionen ska fram till 2011 följa FRA:s verksamhet ur ett integritetsperspektiv. Dit knyts även en särskild referensgrupp som utses av riksdagspartierna.

  En parlamentarisk kommitté ska följa FRA:s verksamhet fram till 2011. Den ska också kunna utse ett integritetsombud.

Med de här tilläggen är allianspartiernas riksdagsledamöter redo att klubba igenom lagen. Men villkoret är att regeringen levererar ännu fler förändringar i en tilläggsproposition i höst:

Fristående myndighet

  Enligt lagförslaget skulle Försvarets underrättelsenämnd, FUN, både ge tillstånd för signalspaning och kontrollera den. Nu ska

i stället en särskild fristående myndighet ge tillstånden. Den ska även fatta beslut om det finns särskilda skäl för att signalspana mot en viss person.

  Regeringen måste ta integritetshänsyn när den beslutar om inriktning av signalspaning.

Dessutom ska en kommission få i uppdrag att utreda FRA:s verksamhet till dags dato. FRA:s generaldirektör bekräftade i Aftonbladet i går att man i flera fall de senaste tio åren avlyssnat svenska medborgares telefon- och internettrafik.

Men Per Broström, folkrättsjurist på Försvarshögskolan, ger inte mycket för regeringens eftergifter. Rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten är svag även i det nya förslaget, menar han.

Få bra exempel

– Jag kan inte låta bli att skratta när jag hör det här. Det finns flera exempel i Sverige där vi haft insynsråd, kontrollorgan och annat, men väldigt få exempel på att det varit verkningsfullt.

Han menar att lagen strider mot Europakonventionen.

– Jag ser fram mot den första prövningen av det här i Europadomstolen.

Irene Beertema
Elisabeth Marmorstein

 

Nya tider för KPA – eller sanningen så som den alltid sett ut?

Idag förvånar KPA, det ”etiska” fondbolaget som tydligen handlar med portföljer innehållande investeringar som innebär i förgiftat grundvatten, klimatvärstingar, barnarbete, antifacklig hållning och omfattande korruption, allt enligt DN idag http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=678&a=699071

Tidigare var KPA kända för att vara det enda fondbolaget som hade guts nog att inte investera i Sveriges skötebarn, Ericsson, på grund av den verksamhet som Ericssons dotterbolag Ericsson Microwawe System sysslade med. Ericsson microwawe system tillverkar krigsplanens radarutrustning som hjälper missilerna att hitta rätt mål när de riktas mot den lede Fi. (Ericsson Microwawe System har enligt uppgift  bytt namn och ägare, och är numera ett dotterbolag till SAAB)

Till och med Bancod etiska fonder investerade i Ericsson. Men så icke KPA. Ståndaktigt sa man nej.

Frågan är  har det som kommit till ytan idag varit KPA:s egentliga hållning i frågan hela tiden, har man haft en officiell agenda och en inofficiell sådan. Eller hade de KPA anställda som i början av år 2000-talet  anförtrodde mig sina farhågor, rätt. Har Folkssams uppköp av KPA inneburit att KPA:s investerare måst mildra sin etiska hållning till fromma för investeringsportföljens värde?

Pedofilers rätt till yttrandefrihet

På olika debattsidor, även på de mest radikala sådana, skyndar försvarare av pedofilers rätt till yttrandefrihet.

Kom då ihåg:  

• Publik lobbyism för pedofili kan inte ingå inom ramen för yttrandefrihet eftersom det är likvärdigt med att lobba för kränkning av de mänskliga rättigheterna, och strider mot FN:s barnkonventionen.

• Sexuella övergrepp på barn är att likna vid tortyr.
  Relationen mellan förövaren och offret kan liknas vid den mellan torteraren och tortyroffret. Med liknande hjärntvättsliknanden mekanismer (jmf. t ex Norrmalms syndromet). Barnen försvarar ofta sina förövare.

• Att propagera för pedofilers rätt att propagera, via bild/text, är att jämföra med att propagera för torterares “rätt” att propagera för sin rätt att utöva tortyr.  Skulle alla dessa tillskyndare av pedofilers demokratiska yttrandefrihet också skynda fram om man bytte ut ordet pedofil mot nazist och barn mot jude? Om det alltså handlade om en propaganda apparat för rätten att propagera för fördelen med att tortyr av judar/muslimer/svarta, och inte som nu är fallet propaganda för rätten att propagera för  tortyr av barn?  

•  Normen av idag, i teorin, fördömer pedofili. Men normer kan alltid påverkas, på gott och ont. Ett av de bästa sätten att göra det på är social marknadsföring/idémarknadsföring. Något som också pedofillobbyn både är medvetna om – och skickliga på. Just nu har man valt att nischa sin marknadsföring genom att använda yttrandefrihetsargument och rätten att känna sina känslor.

• Och hur står det egentligen till med våra normer idag, om man bortser från det politiskt korrekta, det vi lärt oss att svara.  Går man tillbaka i tiden cirka 70 år, blev incestoffer enligt uppgift till och med bestraffade. Man höll alltså med dagens pedofillobby om att det var ”ömsesidigt” sex pedofilen ägnade sig åt. ”Blame the victime” att skuldbelägga offret är förresten något vi fortfarande sysslar med.  Att vara utsatt för incest, av sin mamma, är tydligen i vårt kollektiva undermedvetna,  ett tecken på att man är en riktigt usel människorsort, om man skall döma av ett av av de värsta skällsorden man slänga: ”You mother fucker”. Och om man i dag i Sverige går ut offentligt och berättar att man varit utsatt för incest får man vara beredd på tillmälen så som ”Incesthora” (enligt uppgift från en kvinna som gått ut offentligt med namn, och berättat om att hon varit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa).

•  Pedofillobbyns marknadsföring verkar i förlängningen för en samhällsförändring som ska göra så att  sexuellmisshandel av barn blir lagligt.  Vilket inte är så konstigt som det kan tyckas, om man ser i backspelgeln. Så sent som på 70-talet motionerade en riksdagsledamot (enligt uppgift) för en legalisering av incest

• I takt med att ”yttrandefrihetsanhängarna” hjälper pedofillobbyn med denna normaliseringsprocess av sexuell och psykisk misshandel av barn,  riskerar en nedmonteringen att ske av de inre spärrarna hos de pedofiler som är på gränsen, så att risken ökar att dessa spärrar rasar och sexuella kontakter med barn inleds. I och med att debatten ”förs upp” till att handla om en rättighet, rätten till yttrandefrihet, så påverkas människor som än så länge inte har gjort verklighet av sina fantasier. Men debattinläggen visar att debatten har haft sin effekt, debattinläggen kryddas med ord som ”stolthet” (jmf. ”glad to be gay”), och att de har ”rätt att lära känna sin sexualitet”, och att andra inte ska bry sig vad det gör i sängen. 

• Pedofili handlar inte om åsiktsfrihet. Pedofili är en psykisk störning, en sjukdom, att likna vid psykopati. Alltså en störning som innebär oförmåga till verklig empati, med tillägget sexuella fixering/dragning till barn. En pedofil tror ofta att hon/han är bra för barnet, att hon/han hjälper barnet genom att ha sex med barnet.
• Att fysiska skador inte uppstår innebär endast att skadorna inte syns med blotta ögat.  Skadan blir inte mindre av att det där inte finns fysiska trasigheter som bevis. Tvärtom kan det vara värre då offret då inte kan säga att till sig själv, och omgivningen, att hon/han gjorde motstånd jmf. våldtäkt/kvinnomisshandel). Pedofilen får vatten på sin kvarn (det var ömsesidigt). Offret riskerar brottas med skuldkänslor i åratal, ibland för resten av livet.

”Jag sa inget till mina föräldrar för jag trodde att jag valt att ha sex vid tre års ålder. Jag visste inte att en treåring inte kan välja att ha sex. Men efttersom jag gick med på det så trodde jag att jag hade ett val. Jag trodde det i åratal”. Ann Wilkens, Prostitution och trauman”.

• En person som känner “begär” till barn är inte väsensskild från en pedofil som går över gränsen och begår fysiska handlingar. Tvärtom det är så det börjar. En pedofil behöver tydliga, klara gränser och inte försvar. Och psykoterapeutisk behandling.

• ”Pedofil lobbyn” är inte är en produkt av en överhettad hjärna. De finns och arbetar medvetet för en förskjutning av vårt samhälles normer och jämför sin kamp med hbt – rörelsens. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Pedofilgodis?

Jag stod där i den stora klädaffären, med en stor klädhög i famnen. Glad och stolt över att äntligen kunna köpa något nytt till min dotter, det extra höga studielånet i början av terminen hade gjort det möjligt. Jag ville att min dotter skulle få känna sig fin och för engångs skull få vara klädd som ”alla andra”. Därför stod jag nu där, i stället för på någon klädbytardag i Parkleken.

På väg mot kassan kom jag på att ett par strumpbyxor också behövdes. Jag passerade flickavdelningens trosavdelning. Där såg jag en behå avsedd för fyraåringar.

Med kraftigt ökad puld och orden forsande ur mig vände jag mig till expediten som stod och plockade bland kläderna:

- Varför säljer ni sånt här? Vad ska en fyraåring med en behå till?

Expediten svarare:

- ”Toppen” är till för att värma barnet.

- Men, magen då? Behöver inte den värmas? Vad är det för värme som ett sådant plagg ger som slutar mitt på bröstkorgen? Det är ju en behå. Rena pedofilgodiset!

En tredje kvinna stod i bakgrunden och följde diskussionen, hon plockade långsamt bland kläderna, som för att dröja sig kvar.

Expeditens chef skyndade fram, försökte förklara:

- Det är ju svårt när de växer och så…

Och hon sa att topparnas funktion ju var att skydda flickorna. För att det inte skulle synas när flickor börjar få små bröst. Det är ju ”svårt” för flickor när de börjar få små knoppar…

Något helt naturligt problematiserades alltså, och dessutom höll ju inte argumentet, dessa ”toppar” fanns ju till försäljning för små fyraåringar…

- Men om det nu är så, att vår tid är så sjuk så att flickor blir mobbade när deras bröst börjar knoppas, ska ni då underblåsa genom sälja dessa toppar som snarare understryker än döljer något, genom att resåren drar in hullet strax under ”knopparna”? Och varför måste de då ha magen bar? Kan de isåfall inte ha vanliga linnen?

Kvinnan som nyss stod och plockade bland kläderna steg nu fram:

- Jag vill bara säga att jag håller med henne, sa hon skarpt och gick sen vidare.

Då hänvisade mig den kvinnliga expediten och hennes chef mig till deras inköpsansvariga. Expediten i kassan som gav mig den inköpsansvarigas nummer, visade mig sympati. Hon verkade känna sig ganska maktlös.

När jag väl var hemma ringde jag den inköpsansvarige för flickunderkläder i Europa. Kvinnan som svarade var väl förtrogen med marknadsförarens första lag; kunden har alltid rätt.

Hon lyssnade noga på mina argument: Flickors rätt att vara barn, sexualiseringen och objektiviseringen av deras kroppar. Pedofilers förvrängda verklighetsuppfattning som går ut på att barn är som vuxna, med vuxnas behov men i barns kroppar, och som pedofilen genom sina sexuella handlingar ”hjälper”. Sexualiseringen av flickorna, som bland annat uttrycks genom vuxenattribut förmedlade via reklam, media och mode, bekräftar för pedofilen att det verkligen rör sig om ett barn som bär en vuxens behov och sexualitet inom sig. Detta bekräftar alltså för pedofilen att han har ”rätt”. (Vet ni förresten att det finns en rörelse, här ute på Internet, för pedofiler som anser att de kämpar på samma arena som de homosexuella, de är en sexuell minoritet helt enkelt..de vågar till och med argumentera för sina arguement ute på Internet).

Den europaansvariga bemötte mina argument med att ändå mena att deras butikskedja ändå var bättre än vissa andra konkurrenters (en av deras konkurrenter ska till och med haft haft push-up behå till försäljning för tio-åringar…) dessutom var det ännu värre i Frankrike; där var det alldeles förskräckligt, och man ansåg i utlandet att de var oerhört restriktiva.

Men kvinnan fick mig ändå tillslut nästan svarslös när hon levererade sitt sista argument; hon sa att föräldrar faktiskt aktivt frågar efter dessa produkter. Om de alltså inte hittar dem i butiken så frågar de efter dem. Och så förtrogen är jag vad gäller företagsekonomi och marknadsföring att jag tänker att det ändå kan ligga något i det hon sa, det är ju helt idiotiskt ur företagsekonomisk aspekt att producera och ta upp lagerplats med produkter som ingen vill köpa, som ingen frågar efter. Detta tar dock inte bort klädkedjans ansvar för att man aktivt väljer att producera och sälja dessa produkter.

Men en sak blir i alla fall här tydlig; vi föräldrar har makt.
Om de tar in produkterna i butikerna för att vi frågar efter dem,
så kan vi även få dem att inte ta in dem, genom att vi inte frågar efter dem.

Köper vi inte – säljer de inte.

Och detta gäller naturligtvis inte bara dessa produkter, det gäller tillexempel också butikernas stringtrosor för tioåringar…

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Praktiskt med karma

Ibland hörs människor använda karma som ett sätt att rättfärdiga lidandet. När man hör om någon som drabbats svårt är man då snabb att kommentera: ”Men det är ju karma”, som ett sätt att lägga lidandet på den hylla där allt självförvållat samlas. Istället för att låta sig beröras, och skänka en medmänniska en tanke av respekt och medlidande. Ibland används också bibelns ”Som du sår ska du skörda” på samma vis, som ett sätt att avskärma sig för andra människors smärta. Eller när vi hör förtal om vår nästa säger vi ”Ingen rök utan eld”.

Att inse att lidande många gånger drabbar människan oförskyllt öppnar otrygghetens vida gap under oss. Istället söker vi då någon slags ordning och rättvisa i det som sker.

Konststycket handlar nog om att både omfatta och känna lidandet, inom och runt omkring oss, samtidigt som vi behåller tron och tilliten, utan att vi ger upp hoppet. Och utan att vi upphör att sträva efter en bättre värld. Att vi ändå, trots livets ofullkomlighet fortsätter strävan efter att bli ”sannare” och mer hela människor.
Och det utan att vi flyr till någon andlig rörelse eller religion där en stark faderlig eller moderlig karismatisk ”guru” står och skänker förtröstan och löften om ett lyckligt slut. Allt för ofta är det ju så vi människor löser konflikten att både orka se verkligheten och ändå fortsätta tro på en förändring. Vi lutar oss mot ledare eller mot kollektiv. Och slutar att tänka själva.

Lyckas vi med att omfatta både lidandet och skönheten i livet, lyckas vi integrera dessa så motsägelsefulla sidor, då, och inte förrän då, tror jag vi kan skapa en revolution, både inom och utom oss. En fredlig sådan, men en revolution som icke-desto mindre är en omstörtande sådan.

Men detta sker då genom att vi likt andliga anarkister börjar tänka själva och tar vårt personliga ansvar för våra handlingar och inte minst, för våra icke-handlingar. Då kan vi skapa en revolution, som sprider sig likt ringar på vattnet, likt årsringar på ett träd.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd