Smart nischat av pedofil lobbyn

Pedofillobbyn ( ja, de finns) har studerat sina sexualpolitiska texter, och ser sig som samma andas barn som de första gay – aktivisterna.

Och liksom goda marknadsförare har de insett det orealistiska i att profilera sig som en grupp som kämpar för en acceptans av sexuella, fysiska övergrepp på barn. Däremot (och tyvärr med all rätt) har de insett att en profil som innebär att de söker acceptans för sina känslor är en lagom radikal framtoning. Man får nämligen ta ett steg i taget…

Och metoden att söka locka medlidande från alla oss som ser oss som humanister, har lyckats.
Istället för att debattera hur det känns för de alldeles för många barn som just nu, i denna stund, lever med sexuella övergrepp så har debatten kommit att handla om det odemokratiska att inte respektera pedofilens känslor och det hot mot yttrandefriheten det är att inte låta pedofillobbyn få sprida sin propaganda.

Men man kan fråga sig, hur kommer det sig att det kallas hets mot folkgrupp när man sprider propaganda om att judar exempelvis borde gasas, men det kallas yttrandefrihet när propaganda sprids om tortyr av barn?

Ja, jag vet att barn inte är en folkgrupp, men lyssna på mitt budskap nu.
Att utsätta ett barn för mångårig incest är att jämställa med tortyr. Den upplösning av barnets integritet, av dess jag – gränser och dess fysiska gränser är djupt skadlig. Och den relation som uppstår mellan offer och förövare är ofta en mycket komplicerad sådan, där barnet till och med kan försvara sin förövare. Men där offret i många år efteråt, kanske hela livet om hen inte får den hjälp eller det stöd hen behöver, kommer att lida och plågas av övergreppen.

Att ha varit utsatt för incest eller liknande sexuella övergrepp (incest handlar ju om sexuella övergrepp inom familjen, men det kan ju också handla om en granne m.fl.) påverkar offret på en mängd områden. Dessa övergrepp kan i så hög grad påverka offret även i vuxen ålder så att självkänsla självförtroende och psykisk hälsa blir så skadat så att utbildning, yrkesliv relationer, fysisk hälsa blir starkt negativt påverkat.

Så frågan är, hur kan då pedofillobbyn, och deras supportrar (i yttrandefrihetens namn) med allvar hävda att pedofili innebär känslor som är värda respekt, i likhet med en hbt-persons rätt att känna (och göra som hen vill fast så långt går ju inte pedofillobbyn, ännu, då man är väl medveten om att man då får juristerna på sig.)?

Jag kan respektera personen jag har framför mig, men jag kan inte respektera att hennes eller hans känslor när hon/han sitter och spanar på dagisungar utan för mitt hus. Oavsett om denne person ”gör” något eller inte…

Jag kan inte respektera att min dotter, min guddotter, min grannes son, eller något barn i hela världen ska förvandlas till en sexuell fantasi efter att ha tillbringat en dag på stranden och blivit ”fluktad på” av någon som smög i buskarna. Och detta oavsett om personen ”gör” något eller inte…

Jag kan inte och vill inte, respektera vare sig de pedofila handlingarna eller de pedofila känslorna.
Men jag kan respektera personen, som hyser dessa känslor, och hennes eller hans rätt att bemötas med respekt och i enlighet med FN:s mänskliga rättigheter.

Gå inte på pedofillobbyns manipulation när de försöker få det till att handla om yttrandefrihet och rätten att “känna det man känner”.

Pedofillobbyn jobbar medvetet, och internationellt, med att försöka förskjuta vår normuppfattning.
I Sverige genom att peka på yttrandefrihets och sexualpolitiska argument som man lånar från hbt-rörelsen.

Publik pedofillobbying för sexuell misshandel av barn har inte mycket med yttrandefrihet att göra.

Rent hypotetiskt, skulle det kunna göra det om det handlade om två jämlika parter, där barnen hade samma intellektuella, emotionella, och ekonomiska, tekniska och juridiska möjligheter att starta sin egen lobbying grupp som kunde föra fram den motsatta sidans argument. (Men då skulle i slutändan ingen lyssna på pedofillobbyn för det absurda i pedofillobbyns retorik skulle då bli så uppenbart).

Det jag syftar på är inte den ensamme och ångestfyllde som inte vill annat än att inte längre tända på barn, och som tar ansvar för det och söker hjälp.

Jag talar om en fascistisk politisk rörelse som propagerar för en lagförändring som innebär att sexmisshandel av barn ska bli lagligt. Och det handlar om personer som är kunniga inom både marknadsföring, kommunikation och juridik. 

Ja, fascistisk kallar jag det, det handlar ju i allra högsta grad om förakt för svaghet, att använda människor som inte kan försvara sig för sin utlevelse, att nyttja barn som engångsartiklar (man kan köpa barn via Internet).

Och jag kallar det för en politisk rörelse eftersom man i dess förlängning verkar för en samhällsförändring så att sexmisshandel av barn blir lagligt. Det handlar om personer som är kunniga i både marknadsföring, kommunikation och juridik (i Nederländerna har de även bildat ett politiskt parti).

Vill du hjälpa en person med sexuell fixering av barn så hjälper du INTE henne/honom med yttrandefrihetsargument, så att de kan vidareutveckla sitt nyspråk där sexuell misshandel kläs i ord så som “intergenerationella sexuella beteenden”.

Hjälp inte pedofiler att förtränga verkligheten!
Hjälp honom/henne till en psykoterapeut.

Och börja lyssna på överlevarna!
Här har ni en:
http://www.geocities.com/medusas_skratt/index.html

Pedofilers rätt till yttrandefrihet

På olika debattsidor, även på de mest radikala sådana, skyndar försvarare av pedofilers rätt till yttrandefrihet.

Kom då ihåg:  

• Publik lobbyism för pedofili kan inte ingå inom ramen för yttrandefrihet eftersom det är likvärdigt med att lobba för kränkning av de mänskliga rättigheterna, och strider mot FN:s barnkonventionen.

• Sexuella övergrepp på barn är att likna vid tortyr.
  Relationen mellan förövaren och offret kan liknas vid den mellan torteraren och tortyroffret. Med liknande hjärntvättsliknanden mekanismer (jmf. t ex Norrmalms syndromet). Barnen försvarar ofta sina förövare.

• Att propagera för pedofilers rätt att propagera, via bild/text, är att jämföra med att propagera för torterares “rätt” att propagera för sin rätt att utöva tortyr.  Skulle alla dessa tillskyndare av pedofilers demokratiska yttrandefrihet också skynda fram om man bytte ut ordet pedofil mot nazist och barn mot jude? Om det alltså handlade om en propaganda apparat för rätten att propagera för fördelen med att tortyr av judar/muslimer/svarta, och inte som nu är fallet propaganda för rätten att propagera för  tortyr av barn?  

•  Normen av idag, i teorin, fördömer pedofili. Men normer kan alltid påverkas, på gott och ont. Ett av de bästa sätten att göra det på är social marknadsföring/idémarknadsföring. Något som också pedofillobbyn både är medvetna om – och skickliga på. Just nu har man valt att nischa sin marknadsföring genom att använda yttrandefrihetsargument och rätten att känna sina känslor.

• Och hur står det egentligen till med våra normer idag, om man bortser från det politiskt korrekta, det vi lärt oss att svara.  Går man tillbaka i tiden cirka 70 år, blev incestoffer enligt uppgift till och med bestraffade. Man höll alltså med dagens pedofillobby om att det var ”ömsesidigt” sex pedofilen ägnade sig åt. ”Blame the victime” att skuldbelägga offret är förresten något vi fortfarande sysslar med.  Att vara utsatt för incest, av sin mamma, är tydligen i vårt kollektiva undermedvetna,  ett tecken på att man är en riktigt usel människorsort, om man skall döma av ett av av de värsta skällsorden man slänga: ”You mother fucker”. Och om man i dag i Sverige går ut offentligt och berättar att man varit utsatt för incest får man vara beredd på tillmälen så som ”Incesthora” (enligt uppgift från en kvinna som gått ut offentligt med namn, och berättat om att hon varit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa).

•  Pedofillobbyns marknadsföring verkar i förlängningen för en samhällsförändring som ska göra så att  sexuellmisshandel av barn blir lagligt.  Vilket inte är så konstigt som det kan tyckas, om man ser i backspelgeln. Så sent som på 70-talet motionerade en riksdagsledamot (enligt uppgift) för en legalisering av incest

• I takt med att ”yttrandefrihetsanhängarna” hjälper pedofillobbyn med denna normaliseringsprocess av sexuell och psykisk misshandel av barn,  riskerar en nedmonteringen att ske av de inre spärrarna hos de pedofiler som är på gränsen, så att risken ökar att dessa spärrar rasar och sexuella kontakter med barn inleds. I och med att debatten ”förs upp” till att handla om en rättighet, rätten till yttrandefrihet, så påverkas människor som än så länge inte har gjort verklighet av sina fantasier. Men debattinläggen visar att debatten har haft sin effekt, debattinläggen kryddas med ord som ”stolthet” (jmf. ”glad to be gay”), och att de har ”rätt att lära känna sin sexualitet”, och att andra inte ska bry sig vad det gör i sängen. 

• Pedofili handlar inte om åsiktsfrihet. Pedofili är en psykisk störning, en sjukdom, att likna vid psykopati. Alltså en störning som innebär oförmåga till verklig empati, med tillägget sexuella fixering/dragning till barn. En pedofil tror ofta att hon/han är bra för barnet, att hon/han hjälper barnet genom att ha sex med barnet.
• Att fysiska skador inte uppstår innebär endast att skadorna inte syns med blotta ögat.  Skadan blir inte mindre av att det där inte finns fysiska trasigheter som bevis. Tvärtom kan det vara värre då offret då inte kan säga att till sig själv, och omgivningen, att hon/han gjorde motstånd jmf. våldtäkt/kvinnomisshandel). Pedofilen får vatten på sin kvarn (det var ömsesidigt). Offret riskerar brottas med skuldkänslor i åratal, ibland för resten av livet.

”Jag sa inget till mina föräldrar för jag trodde att jag valt att ha sex vid tre års ålder. Jag visste inte att en treåring inte kan välja att ha sex. Men efttersom jag gick med på det så trodde jag att jag hade ett val. Jag trodde det i åratal”. Ann Wilkens, Prostitution och trauman”.

• En person som känner “begär” till barn är inte väsensskild från en pedofil som går över gränsen och begår fysiska handlingar. Tvärtom det är så det börjar. En pedofil behöver tydliga, klara gränser och inte försvar. Och psykoterapeutisk behandling.

• ”Pedofil lobbyn” är inte är en produkt av en överhettad hjärna. De finns och arbetar medvetet för en förskjutning av vårt samhälles normer och jämför sin kamp med hbt – rörelsens. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Nu får rasisterna vatten på sin kran…

Fy, fy, fy vad trist nu får rasisterna vatten på sin kran…

Rektor på Al-Mustafa-skolan (Järfälla), Kamal Moubadder (tillika VD för företaget som äger skolan som har förskola 1-5 år samt årskurs 1-9 ) är författare till extrem bok där homosexualitet fördöms och där man talar om att otrohet är ett brott värre än rån, och där man inte ens drar sig för att försvara dödstraff på grund av otrohet. 

Där kan man bland annat läsa:

” Otrogenhet anses utgöra ett större hot mot den sociala tryggheten och individens frid än t.ex. rån. Och så länge straffen ses som ett medel att före-bygga är det naturligt att ha lagar som straffar den otrogne hårdare än tjuven.”

”Nu ska man inte tro att alla otrogna i dagens samhälle kommer att dömas till döden så snart is-lam tillämpas. Nej, man kan faktiskt räkna med att ingen, eller ytterst få män och kvinnor, kommer att vara otrogna när samhället antar denna restriktiva lag.”
· – Den lag som dömer den otrogna till döden kan bara tillämpas under hårda restriktioner. T.ex. när fyra män vittnat med all säkerhet att de sett själva akten.

http://www.noorislam.net/v3/bibliotek/chapter.php?bookid=39&chapterid=11

Och till DN idag, 11 juli 2007, säger  Kamal Moubadder:

” att han inte vill att dödsstraff för otrohet eller att tjuvar får händerna avhuggna införs i Sverige i dag med tanke på det skulle rubba ”helheten i rättssystemet”. Men han accepterar islamiska sharialagar i andra länder och medger att han kan tänka sig dem i Sverige under en förutsättning:

- En enda: om svenska medborgare i en demokratisk process väljer dessa lagar så kan de införas, säger Kamal Moubadder till DN.”

I DN säger Kamal Moubaddar också:

- Det är islams svar, inte mina, om sin bok “40 frågor om islam”.

Och det är ju svårt att argumentera med folk när de hänvisar till att det är Gud eller Allah som skrivit orden de nyss tagit i sin mun (samma svårighet då man argumenterar med med extrema bokstavstroende kristna som hänvisar till Gamla testamentets många märkliga texter (där hittar man bland annat en text som mer eller mindre försvarar en fars övergrepp på sin dotter…). 

Nu längtar jag efter att de frisinnade, liberala invandrade muslimerna tar bladet från sin mun och tar avstånd från dett. Hallå var är ni någonstans, jag saknar er i debatten. Jag vet att ni finns där ute! Ut och blogga! Gör uppror,  markera, demonstrera, sätt en gräns! Visa att ni finns. Gör som i Danmark (en sammanslutning för liberala muslimer bildades i samband med att debatten om Muhammed karikatyrerna, och ordet liberal är här inte använt som en beteckning på partipolitik, utan som en beteckning på motsattsen till extrem/ultraortodox).

Annars kommer vi tvingast se hur mörkerkrafterna får kraft, och vi kläms då ihop mellan två extrema motsatta fiendeläger, till synes varandras motsatser och men ändå ack så skrämmande lika i sin facism.

Det går att vara för en liberal flykting- och invandrar politik och samtidigt vara emot extrema religiösa krafter. Oavsett om de är kristna, muslimska eller judiska. Oavsett om det rör sig om inhemska mörkerkrafter eller utifrån kommande.

Låt politiken i stå utanför alla religiösa värderingar. Den enda ”religion” vi får ha i politiken är de mänskliga rättigheternas. Det gäller både gammelsvenskar och nysvenskars extremist religiositet. Det gäller både kristna, judar och muslimer.

 Låt inte rasisterna vinna slaget! Men låt inte heller de facister som använder islam som täckmantel  vinna slaget! ”Slaget” står inte mellan olika religioner, utan mellan facister och anti-facister.

Låt oss för en gångs skulle lyckas med strategin ”både och”.

Naturligtvis använder vi i detta ”slag” pennan och ordet, för vad skiljer dig annars från din fiende om du använder fiendens vapen (fritt citerat från Gandhi)?

 _______________________________________________________________

Och i samband med detta vill jag gärna lyfta fram Hans Iwan Bratt som genom att anmäla skolan till skolverket nu sätter strålkastar skenet på något som länge varit gömt i snö (men snö töar som bekant…).

Läs mer här!

http://hansiwanbratt.wordpress.com/

 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=667792

http://magnusorerar.blogspot.com/

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Pedofilgodis?

Jag stod där i den stora klädaffären, med en stor klädhög i famnen. Glad och stolt över att äntligen kunna köpa något nytt till min dotter, det extra höga studielånet i början av terminen hade gjort det möjligt. Jag ville att min dotter skulle få känna sig fin och för engångs skull få vara klädd som ”alla andra”. Därför stod jag nu där, i stället för på någon klädbytardag i Parkleken.

På väg mot kassan kom jag på att ett par strumpbyxor också behövdes. Jag passerade flickavdelningens trosavdelning. Där såg jag en behå avsedd för fyraåringar.

Med kraftigt ökad puld och orden forsande ur mig vände jag mig till expediten som stod och plockade bland kläderna:

- Varför säljer ni sånt här? Vad ska en fyraåring med en behå till?

Expediten svarare:

- ”Toppen” är till för att värma barnet.

- Men, magen då? Behöver inte den värmas? Vad är det för värme som ett sådant plagg ger som slutar mitt på bröstkorgen? Det är ju en behå. Rena pedofilgodiset!

En tredje kvinna stod i bakgrunden och följde diskussionen, hon plockade långsamt bland kläderna, som för att dröja sig kvar.

Expeditens chef skyndade fram, försökte förklara:

- Det är ju svårt när de växer och så…

Och hon sa att topparnas funktion ju var att skydda flickorna. För att det inte skulle synas när flickor börjar få små bröst. Det är ju ”svårt” för flickor när de börjar få små knoppar…

Något helt naturligt problematiserades alltså, och dessutom höll ju inte argumentet, dessa ”toppar” fanns ju till försäljning för små fyraåringar…

- Men om det nu är så, att vår tid är så sjuk så att flickor blir mobbade när deras bröst börjar knoppas, ska ni då underblåsa genom sälja dessa toppar som snarare understryker än döljer något, genom att resåren drar in hullet strax under ”knopparna”? Och varför måste de då ha magen bar? Kan de isåfall inte ha vanliga linnen?

Kvinnan som nyss stod och plockade bland kläderna steg nu fram:

- Jag vill bara säga att jag håller med henne, sa hon skarpt och gick sen vidare.

Då hänvisade mig den kvinnliga expediten och hennes chef mig till deras inköpsansvariga. Expediten i kassan som gav mig den inköpsansvarigas nummer, visade mig sympati. Hon verkade känna sig ganska maktlös.

När jag väl var hemma ringde jag den inköpsansvarige för flickunderkläder i Europa. Kvinnan som svarade var väl förtrogen med marknadsförarens första lag; kunden har alltid rätt.

Hon lyssnade noga på mina argument: Flickors rätt att vara barn, sexualiseringen och objektiviseringen av deras kroppar. Pedofilers förvrängda verklighetsuppfattning som går ut på att barn är som vuxna, med vuxnas behov men i barns kroppar, och som pedofilen genom sina sexuella handlingar ”hjälper”. Sexualiseringen av flickorna, som bland annat uttrycks genom vuxenattribut förmedlade via reklam, media och mode, bekräftar för pedofilen att det verkligen rör sig om ett barn som bär en vuxens behov och sexualitet inom sig. Detta bekräftar alltså för pedofilen att han har ”rätt”. (Vet ni förresten att det finns en rörelse, här ute på Internet, för pedofiler som anser att de kämpar på samma arena som de homosexuella, de är en sexuell minoritet helt enkelt..de vågar till och med argumentera för sina arguement ute på Internet).

Den europaansvariga bemötte mina argument med att ändå mena att deras butikskedja ändå var bättre än vissa andra konkurrenters (en av deras konkurrenter ska till och med haft haft push-up behå till försäljning för tio-åringar…) dessutom var det ännu värre i Frankrike; där var det alldeles förskräckligt, och man ansåg i utlandet att de var oerhört restriktiva.

Men kvinnan fick mig ändå tillslut nästan svarslös när hon levererade sitt sista argument; hon sa att föräldrar faktiskt aktivt frågar efter dessa produkter. Om de alltså inte hittar dem i butiken så frågar de efter dem. Och så förtrogen är jag vad gäller företagsekonomi och marknadsföring att jag tänker att det ändå kan ligga något i det hon sa, det är ju helt idiotiskt ur företagsekonomisk aspekt att producera och ta upp lagerplats med produkter som ingen vill köpa, som ingen frågar efter. Detta tar dock inte bort klädkedjans ansvar för att man aktivt väljer att producera och sälja dessa produkter.

Men en sak blir i alla fall här tydlig; vi föräldrar har makt.
Om de tar in produkterna i butikerna för att vi frågar efter dem,
så kan vi även få dem att inte ta in dem, genom att vi inte frågar efter dem.

Köper vi inte – säljer de inte.

Och detta gäller naturligtvis inte bara dessa produkter, det gäller tillexempel också butikernas stringtrosor för tioåringar…

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Rätten att känna och tvivla

Vill ändå slå ett slag för rätten att framhålla vad man känner och upplever. Och för rätten att tvivla. Var kommer dessa normer i från som säger att man ska diskutera i objektivt utan känslor för att uppfattas som trovärdig? Detta är ju inte heller en ”Sanning”. Tycker mig se att den i mångt och mycket sammanfaller med universitetsvärldens normer för opponeringar och annat. Det är ju en menuett som dansas där, ett spel, som man får lov att lära sig följa om man ska bli tagen på allvar.

För min del har jag inte svår att i skrift (svårare i tal) avstå från att ange vad jag känner och tror, men jag vet inte om jag vill det…

Visst har vi kvinnor generellt sätt problem med att vi låter rösten gå upp i falsett på slutet av meningarna, som en fråga. Hur underbyggda resonemang vi än har att komma med. Och när vi skriver och talar så garderar vi oss, likt konflikträdda små söta kaniner med ”kanske”, ”jag tror”, ”tycker”, ”så känner åtminstone jag, fniss, fniss”. Vi har anammat en strategi för kommunikation där vi betonar egenskapen ödmjukhet. Och självreflektion. Och där vi understryker våra känslor inför det vi samtalar om. Men också en konfliktundvikande strategi, som inte alltid är konstruktiv. Förr eller senare blir konflikterna tydliga ändå.
Och det manliga kollektivet använder traditionellt sätt motsatt strategi, och övererhuvudtaget inte medger att det de har att komma med, trots vetenskapliga rapporter hit och dit, även det handlar om känslor och tyckanden. Eftersom det hittills har varit det manliga kollektivet som har befunnit sig i maktens korridorer, på universitet och inom näringsliv och offentlig sektor, så har just det manliga kollektivets kommunikationsstrategi blivit normen. Det rätta sättet att uttrycka sig på, om man vill vara en som räknas med.

Men detta förnekande av känslans betydelse för resonemang, som döljer sig bakom en förment objektiv hållning, får som konsekvens en oförmåga att lyssna även på den som besitter mindre kunskap i etablisemangets debatt-teknik, och som därför räknas som ett subjekt som tycker och känner och tänker. Och därför då inte kan räknas med. Trots att denne person kanske mer än den som pekar på en vetenskaplig rapport, verkligen vet vad hen talar om utifrån en praktiskt genomlevd erfarenhet.
Men många gånger glömmer ”man” praktiken, att det är människor som ska leva i den verklighet som man diskuterar. Och då är det viktigt vad människor känner och tycker och tror och tvivlar. Hur vackra teorier man än har så är det människor som ska förverkliga dem. Ta exempelvis diskussionen om prostitution, den handlar om människor. Och människor har känslor. För att då reda ut vad man ska göra och tänka om prostitution måste känslorna i allra högsta grad vara med. Mina egna känslor och andras känslor som i sin tur har förmedlat dessa känslor på olika sätt och vis.

Tvivel är även, dock inte enbart, ett tecken på att man tar ansvar. Ett ansvar som sträcker sig bortom egots behov av bekräftelse och makt och behov av att ha rätt och att vara duktig. Tänk på kärnkraften, bortom all sannolikhet låg risken att en olycka skulle ske, så körde man på…
Jag tycker/anser/känner/tänker/ för att inte säga menar (så har jag integrerat bägge strategierna) att det också handlar om demokrati. Det är inte alla ”förunnat” att ha lärt sig det här etablerade sättet att diskutera. Ska då de kloka människor som inte är en del av denna tradition inte lyssnas på samma sätt? Med samma allvar? Även om man inte är van att uttrycka sig så förment ”objektivt” i skrift eller tal så betyder det naturligtvis inte att man inte vet vad man talar om när man säger att man känner eller tycker si och så.

Om vi bara kunde lyssna på innehållet i det som sägs istället för att ifrågasätta den talandes kunskaper i ämnet på grund av att formen inte är i enlighet med normen kanske vi skulle upptäcka att talaren besitter stora insikter och djupa sanningar.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd

Bra karl reder sig själv

Bra karl reder sig själv heter det ju. Ja, så tänkte jag också igår, bra kvinn…och därför började jag, själv, släpa ”jättestorafåtöljen” nedför trappan
Men så gick det som det gick också, den fastnade, gick inte att rubba en millimeter. Blockerade hela trappan.

Dottern tyckte det var skitkul, ålade under fåtöljen och klättrade över medan jag blev mer och mer hysterisk. Såg framför mig ett liv med kall mat (kök däruppe) och kissa i trädgården (toa däruppe), och det där andra, det får man nog gräva ned, tänkte jag.
Tillslut gav jag upp mina ideal, jag gick till traktens Man. Ja, just han, som den där gången i somras hjälpte mig resa dotterns tält, just som jag fått ett anfall och tänkte rusa in till stan och reklamera hela skiten: ”Vad är det för tält ni säljer! Pinnarna är ju dubbelt så långa, tältet kommer ju att hänga som en påse där uppe!”.
Tältpinnarna visade sig sen vara böjliga, så tältet liknade en rund fin igloo när Mannen löst mysteriet åt mig.

Egentligen hade han inte alls tid, han var nog lite stressad, därför stod jag där och och log med mungiporna snuddandes vid öronspetsarna, fylld av tacksamhet.
Men inte heller han kunde få loss fåtöljen. Tillslut kom jag på att det skulle kunna gå om vi tog bort underredet tas bort. Men fyra skruvar höll det fast. Tre av dem hade jag redan börjat skruva på innan han kom, men den fjärde rådde jag inte på. Men mannen lyckades. Efter lite hjälp från mig…han envisades först med att försöka skruva loss den från fall håll, med följd att den bet sig djupare och djupare in i stolens trä underrede.
Varje försök från min sida att hjälpa till var riskabelt, mormors uppfostran sitter djupt, en man får inte utsättas för risken att tappa sitt ansikte.
Leendet förvandlades till en mask. Mina försök att telepatiskt förmedla att skruven borde vridas åt andra hållet lyckades inte. Men inför insikten att vi nog skulle få leva så här med en blockerad trappa gjorde att jag tillslut gick emot den där där bekräftande varelsen inom mig och föreslog, med mild ton att mannen istället skulle vrida skruvmejseln åt andra hållet. Nu gick det bättre. Skruven lossade snällt och så gjorde hela stolen.

Och då började jag klappa händerna… jag gjorde faktiskt det, och jag tillade dessutom: ”Å, vad duktig du är!”.

Men då fick nog Mannen nog, han sa: ”Men det var ju du som kom på det!”.

Det rätt så jobbigt att vara feminist. När inte ens man själv lever upp till sina ideal. Vare sig vad gäller stolar, skruvar eller män.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd