Hurra nu alla! Castro har kastat in handuken, men…

Nu hyllas Castros avgång. Gott så. Men samtidigt är det så tyst, så tyst om världens största diktatur, Kina. 

I Kina där de kommunistiska makttopparna har förenat sin politiska agenda med ett marknadsekonomiskt tänkande, där forna ”offentligt” ägda egendomar nu övergår i privat egendom, ägd av de kommunistiska topparna. Ett Kina där nu i takt med att  BNP ökar, och miljoner och åter miljoner kinesiska plånböcker öppnas. Ett Kina dit den svenska industrin skyndar, de svenska affärsintressena kan bara jubla…eller? 

Hur kommer det sig att det när det gäller denna del av världen är så ovillig att ta till bojkott? Medan det var en självklarhet att bojkotta Cuba, Syd afrika och Palestina, med Hamas vid styret.

I Kina ska vi nu dessutom har OS.  

OS – symbolen som i vårt allmänmedvetande står för orden så som demokrati och fred – det tillfälle då människor från jordens länder möts för fredlig kamp, tillsammans…  

Det vill säga ett ypperligt tillfälle för de mindre rumsrena att få visa upp sig och öka på sin goodwill. Så att fler affärsintressen kan lockas dit.  Vem tycker i dag att det var rätt av Sverige att delta i en annan diktatur, OS i Berlin 1936? Men oj, vad tyst det är vad gäller att avstå från att delta i OS i Beijing 2008…

Amnestys berättar att under år 2006 skedde 1 010 avrättningar i Kina,  men att det enligt icke officiella uppgifter kan röra det sig om 8 000 avrättningar…Iran, som väl ingen skulle drömma om skulle låta få vara OS-värdland,  avrättades 177 personer. I USA avrättades 53 personer…

Sex säljer

På marknadsavdelningar och reklambyråer laddas varumärken med känslor. Nu förtiden räcker det inte med att konkurrera med att man är bäst. Likt doftmoln omsvärmas dessutom varje varumärke av sin alldeles särskilda känsla. Ju starkare känslor en logga väcker inom oss desto mer är vi villiga att betala för den. Varumärkena kopplas till egenskaper som ger signaler om vilken position på statusskalan som vi har. Eller rättare sagt, som vi önskar att vi har.

Det gäller att väcka starka (positiva) känslor. Ju starkare desto mer är vi villiga att betala. Sex väcker starka känslor. Särskilt i vår kultur där sex kopplas till känslan att vara lyckad och åtråvärd.
Om man förmedlar bilden av att man är en person som ”får” mycket sex erhåller man hög status. Och naturligt blir då att sex är den känsla som reklamen oftast rider på. Sex är också förknippat med negativa känslor och tabun eftersom vi bär på kollektiva eller egna minnen av misslyckanden, och trauman. Det faktum att sex väcker så blandade känslor skapar osäkerhet. Dels har vi vår starka längtan, dels har vi vårt dåliga självförtroende, och där har vi den kil där marknadsavdelningarna lätt kan lägga in en kil. En kil som försöker locka oss att köpa snabba lösningar.

Varumärkenas stjärnglans sprider sitt sken även på oss, och detta handlar inte bara om självsuggestion. Det handlar också om den vardag vi lever i, verkligheten runt omkring oss, för det handlar om en kollektiv självsuggestion.

Vi människor dömer fort. Snabbt scannar vi av den person vi har framför oss. Vän eller fiende, någon att gå nära eller hålla på avstånd? Vi noterar vilka kläder, varumärken/brands/loggor som den vi har framför oss har klätt sig i. Sen lägger vi pussel med informationsbitarna, för att sen snabbt kunna stoppa in den vi har framför oss i ett litet fack.

När vi går där i klädda de rätta loggorna gömmer vi vår osäkerhet och våra misslyckanden, likt bakom teatermasker. Och med hjälp av de rätta varumärkena signalerar vi att vi inte är några offer, för vi spelar huvudrollen i våra liv. Och genom att klä oss i de rätta loggorna känner vi oss förflyttade till en annan social position på statustrapppan.

Och även om vi inte lyckas ligga på topp så behöver vi åtminstone inte hamna i botten. Har vi inte råd med en hel outfit, så kanske vi ändå kan köpa senaste mobilen, på avbetalning?

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Pedofilgodis?

Jag stod där i den stora klädaffären, med en stor klädhög i famnen. Glad och stolt över att äntligen kunna köpa något nytt till min dotter, det extra höga studielånet i början av terminen hade gjort det möjligt. Jag ville att min dotter skulle få känna sig fin och för engångs skull få vara klädd som ”alla andra”. Därför stod jag nu där, i stället för på någon klädbytardag i Parkleken.

På väg mot kassan kom jag på att ett par strumpbyxor också behövdes. Jag passerade flickavdelningens trosavdelning. Där såg jag en behå avsedd för fyraåringar.

Med kraftigt ökad puld och orden forsande ur mig vände jag mig till expediten som stod och plockade bland kläderna:

- Varför säljer ni sånt här? Vad ska en fyraåring med en behå till?

Expediten svarare:

- ”Toppen” är till för att värma barnet.

- Men, magen då? Behöver inte den värmas? Vad är det för värme som ett sådant plagg ger som slutar mitt på bröstkorgen? Det är ju en behå. Rena pedofilgodiset!

En tredje kvinna stod i bakgrunden och följde diskussionen, hon plockade långsamt bland kläderna, som för att dröja sig kvar.

Expeditens chef skyndade fram, försökte förklara:

- Det är ju svårt när de växer och så…

Och hon sa att topparnas funktion ju var att skydda flickorna. För att det inte skulle synas när flickor börjar få små bröst. Det är ju ”svårt” för flickor när de börjar få små knoppar…

Något helt naturligt problematiserades alltså, och dessutom höll ju inte argumentet, dessa ”toppar” fanns ju till försäljning för små fyraåringar…

- Men om det nu är så, att vår tid är så sjuk så att flickor blir mobbade när deras bröst börjar knoppas, ska ni då underblåsa genom sälja dessa toppar som snarare understryker än döljer något, genom att resåren drar in hullet strax under ”knopparna”? Och varför måste de då ha magen bar? Kan de isåfall inte ha vanliga linnen?

Kvinnan som nyss stod och plockade bland kläderna steg nu fram:

- Jag vill bara säga att jag håller med henne, sa hon skarpt och gick sen vidare.

Då hänvisade mig den kvinnliga expediten och hennes chef mig till deras inköpsansvariga. Expediten i kassan som gav mig den inköpsansvarigas nummer, visade mig sympati. Hon verkade känna sig ganska maktlös.

När jag väl var hemma ringde jag den inköpsansvarige för flickunderkläder i Europa. Kvinnan som svarade var väl förtrogen med marknadsförarens första lag; kunden har alltid rätt.

Hon lyssnade noga på mina argument: Flickors rätt att vara barn, sexualiseringen och objektiviseringen av deras kroppar. Pedofilers förvrängda verklighetsuppfattning som går ut på att barn är som vuxna, med vuxnas behov men i barns kroppar, och som pedofilen genom sina sexuella handlingar ”hjälper”. Sexualiseringen av flickorna, som bland annat uttrycks genom vuxenattribut förmedlade via reklam, media och mode, bekräftar för pedofilen att det verkligen rör sig om ett barn som bär en vuxens behov och sexualitet inom sig. Detta bekräftar alltså för pedofilen att han har ”rätt”. (Vet ni förresten att det finns en rörelse, här ute på Internet, för pedofiler som anser att de kämpar på samma arena som de homosexuella, de är en sexuell minoritet helt enkelt..de vågar till och med argumentera för sina arguement ute på Internet).

Den europaansvariga bemötte mina argument med att ändå mena att deras butikskedja ändå var bättre än vissa andra konkurrenters (en av deras konkurrenter ska till och med haft haft push-up behå till försäljning för tio-åringar…) dessutom var det ännu värre i Frankrike; där var det alldeles förskräckligt, och man ansåg i utlandet att de var oerhört restriktiva.

Men kvinnan fick mig ändå tillslut nästan svarslös när hon levererade sitt sista argument; hon sa att föräldrar faktiskt aktivt frågar efter dessa produkter. Om de alltså inte hittar dem i butiken så frågar de efter dem. Och så förtrogen är jag vad gäller företagsekonomi och marknadsföring att jag tänker att det ändå kan ligga något i det hon sa, det är ju helt idiotiskt ur företagsekonomisk aspekt att producera och ta upp lagerplats med produkter som ingen vill köpa, som ingen frågar efter. Detta tar dock inte bort klädkedjans ansvar för att man aktivt väljer att producera och sälja dessa produkter.

Men en sak blir i alla fall här tydlig; vi föräldrar har makt.
Om de tar in produkterna i butikerna för att vi frågar efter dem,
så kan vi även få dem att inte ta in dem, genom att vi inte frågar efter dem.

Köper vi inte – säljer de inte.

Och detta gäller naturligtvis inte bara dessa produkter, det gäller tillexempel också butikernas stringtrosor för tioåringar…

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd