Nu får rasisterna vatten på sin kran…

Fy, fy, fy vad trist nu får rasisterna vatten på sin kran…

Rektor på Al-Mustafa-skolan (Järfälla), Kamal Moubadder (tillika VD för företaget som äger skolan som har förskola 1-5 år samt årskurs 1-9 ) är författare till extrem bok där homosexualitet fördöms och där man talar om att otrohet är ett brott värre än rån, och där man inte ens drar sig för att försvara dödstraff på grund av otrohet. 

Där kan man bland annat läsa:

” Otrogenhet anses utgöra ett större hot mot den sociala tryggheten och individens frid än t.ex. rån. Och så länge straffen ses som ett medel att före-bygga är det naturligt att ha lagar som straffar den otrogne hårdare än tjuven.”

”Nu ska man inte tro att alla otrogna i dagens samhälle kommer att dömas till döden så snart is-lam tillämpas. Nej, man kan faktiskt räkna med att ingen, eller ytterst få män och kvinnor, kommer att vara otrogna när samhället antar denna restriktiva lag.”
· – Den lag som dömer den otrogna till döden kan bara tillämpas under hårda restriktioner. T.ex. när fyra män vittnat med all säkerhet att de sett själva akten.

http://www.noorislam.net/v3/bibliotek/chapter.php?bookid=39&chapterid=11

Och till DN idag, 11 juli 2007, säger  Kamal Moubadder:

” att han inte vill att dödsstraff för otrohet eller att tjuvar får händerna avhuggna införs i Sverige i dag med tanke på det skulle rubba ”helheten i rättssystemet”. Men han accepterar islamiska sharialagar i andra länder och medger att han kan tänka sig dem i Sverige under en förutsättning:

- En enda: om svenska medborgare i en demokratisk process väljer dessa lagar så kan de införas, säger Kamal Moubadder till DN.”

I DN säger Kamal Moubaddar också:

- Det är islams svar, inte mina, om sin bok “40 frågor om islam”.

Och det är ju svårt att argumentera med folk när de hänvisar till att det är Gud eller Allah som skrivit orden de nyss tagit i sin mun (samma svårighet då man argumenterar med med extrema bokstavstroende kristna som hänvisar till Gamla testamentets många märkliga texter (där hittar man bland annat en text som mer eller mindre försvarar en fars övergrepp på sin dotter…). 

Nu längtar jag efter att de frisinnade, liberala invandrade muslimerna tar bladet från sin mun och tar avstånd från dett. Hallå var är ni någonstans, jag saknar er i debatten. Jag vet att ni finns där ute! Ut och blogga! Gör uppror,  markera, demonstrera, sätt en gräns! Visa att ni finns. Gör som i Danmark (en sammanslutning för liberala muslimer bildades i samband med att debatten om Muhammed karikatyrerna, och ordet liberal är här inte använt som en beteckning på partipolitik, utan som en beteckning på motsattsen till extrem/ultraortodox).

Annars kommer vi tvingast se hur mörkerkrafterna får kraft, och vi kläms då ihop mellan två extrema motsatta fiendeläger, till synes varandras motsatser och men ändå ack så skrämmande lika i sin facism.

Det går att vara för en liberal flykting- och invandrar politik och samtidigt vara emot extrema religiösa krafter. Oavsett om de är kristna, muslimska eller judiska. Oavsett om det rör sig om inhemska mörkerkrafter eller utifrån kommande.

Låt politiken i stå utanför alla religiösa värderingar. Den enda ”religion” vi får ha i politiken är de mänskliga rättigheternas. Det gäller både gammelsvenskar och nysvenskars extremist religiositet. Det gäller både kristna, judar och muslimer.

 Låt inte rasisterna vinna slaget! Men låt inte heller de facister som använder islam som täckmantel  vinna slaget! ”Slaget” står inte mellan olika religioner, utan mellan facister och anti-facister.

Låt oss för en gångs skulle lyckas med strategin ”både och”.

Naturligtvis använder vi i detta ”slag” pennan och ordet, för vad skiljer dig annars från din fiende om du använder fiendens vapen (fritt citerat från Gandhi)?

 _______________________________________________________________

Och i samband med detta vill jag gärna lyfta fram Hans Iwan Bratt som genom att anmäla skolan till skolverket nu sätter strålkastar skenet på något som länge varit gömt i snö (men snö töar som bekant…).

Läs mer här!

http://hansiwanbratt.wordpress.com/

 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=667792

http://magnusorerar.blogspot.com/

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Sex säljer

På marknadsavdelningar och reklambyråer laddas varumärken med känslor. Nu förtiden räcker det inte med att konkurrera med att man är bäst. Likt doftmoln omsvärmas dessutom varje varumärke av sin alldeles särskilda känsla. Ju starkare känslor en logga väcker inom oss desto mer är vi villiga att betala för den. Varumärkena kopplas till egenskaper som ger signaler om vilken position på statusskalan som vi har. Eller rättare sagt, som vi önskar att vi har.

Det gäller att väcka starka (positiva) känslor. Ju starkare desto mer är vi villiga att betala. Sex väcker starka känslor. Särskilt i vår kultur där sex kopplas till känslan att vara lyckad och åtråvärd.
Om man förmedlar bilden av att man är en person som ”får” mycket sex erhåller man hög status. Och naturligt blir då att sex är den känsla som reklamen oftast rider på. Sex är också förknippat med negativa känslor och tabun eftersom vi bär på kollektiva eller egna minnen av misslyckanden, och trauman. Det faktum att sex väcker så blandade känslor skapar osäkerhet. Dels har vi vår starka längtan, dels har vi vårt dåliga självförtroende, och där har vi den kil där marknadsavdelningarna lätt kan lägga in en kil. En kil som försöker locka oss att köpa snabba lösningar.

Varumärkenas stjärnglans sprider sitt sken även på oss, och detta handlar inte bara om självsuggestion. Det handlar också om den vardag vi lever i, verkligheten runt omkring oss, för det handlar om en kollektiv självsuggestion.

Vi människor dömer fort. Snabbt scannar vi av den person vi har framför oss. Vän eller fiende, någon att gå nära eller hålla på avstånd? Vi noterar vilka kläder, varumärken/brands/loggor som den vi har framför oss har klätt sig i. Sen lägger vi pussel med informationsbitarna, för att sen snabbt kunna stoppa in den vi har framför oss i ett litet fack.

När vi går där i klädda de rätta loggorna gömmer vi vår osäkerhet och våra misslyckanden, likt bakom teatermasker. Och med hjälp av de rätta varumärkena signalerar vi att vi inte är några offer, för vi spelar huvudrollen i våra liv. Och genom att klä oss i de rätta loggorna känner vi oss förflyttade till en annan social position på statustrapppan.

Och även om vi inte lyckas ligga på topp så behöver vi åtminstone inte hamna i botten. Har vi inte råd med en hel outfit, så kanske vi ändå kan köpa senaste mobilen, på avbetalning?

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Etik och journalister

Vi har på senare tid sett alltför många fall av medvetna brott mot yrkesetiken.
I dagarna har gränsen åter igen töjts långt utöver det etiskt försvarbara när man publicerar intervjuer med minderåriga brottsoffer med både namn och fotografi. Folk säger att det är dags för lagstiftning för att medierna misslyckats med självsanering – och det börjar blir svårt att säga emot. Den som har ansvaret för att besluta om publicering är den ansvarige utgivaren.

Men på ett personligt plan är vi alltid ansvariga för våra handlingar. Det är min egen blick jag måste möta i spegeln. Varje reporter har ett ansvar ute på fältet när vi pratar med intervjupersoner. Vi måste fundera på hur vi närmar oss utsatta människor och på hur pass medveten just den här personen är om konsekvenserna av att framträda i medier. Vi kan inte som etiskt tänkande och handlande människor överlämna beslut om publicering till de personer vi intervjuar och fotograferar.

Rätt ska vara rätt, reportern är ofta inte ensam om att skapa den artikel som läsaren möter när hon öppnar sin tidning. Efter att reportern har gjort sin intervju och skrivit sin text kommer redigeraren och redaktionschefen som också blandar sig i texten. Rubrik sätts, text skärs bort och stuvas om. När så fotograf och bildredigerare har gjort sitt händer det stundtals att artikeln har vinklats och spetsat till så att det händer att icke-luttrade reportrar rodnar över resultatet i tidningen.Utgivare använder sig alltmer av mantrat ”allmänintresse” när de vill försvara kritiserade publiceringar.

Men vad avses egentligen med ”allmänintresse”? Jo, att det hos den breda allmänheten finns ett objektivt intresse av fakta, till skillnad från särintresse, det vill säga en begränsad grupps särskilda intresse.

Vilka är då denna breda allmänhet som anses ha detta samhälliga intresse av att se offer för tragedier fläkas ut på tidningssidorna? Är det du? Är det jag? Behöver vi verkligen läsa det här? Är det av så stor vikt för oss, att det uppväger det trauma som intervjuoffret utsätts för genom publiceringen?Allmänintresse har numera blivit ett ord som ger ”rätt” att kränka människor i syfte att sälja en tidningsprodukt. Men man talar ett Orwellskt nyspråk. Allmänintresse blir en marknadsföringsterm.

Det är angeläget att alla seriösa journalister visar att vi inte accepterar oetiskt agerande, vare sig det är chefer eller reportrar eller redigerare som bär skulden. Det handlar om vilken sorts journalistik vi vill ha. Och det handlar om vilken sorts arbetsuppgifter vi vill ha. Men det handlar också om vilken sorts tidningar vi vill se i mataffärernas tidningsställ, vilka löpsedlar vi vill att våra barn ska drabbas av när de går hem från skolan.

© Charlotte Riessen. Dag Bremberg.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig/kommersiell publicering kontakta författaren för tillstånd
Publicerat debattinlägg i Journalisten på uppdrag av medlemmer i Journalistförbundets nätverk för yrkesetik