Entries categorized as ‘mediekritik’
Nu hyllas Castros avgång. Gott så. Men samtidigt är det så tyst, så tyst om världens största diktatur, Kina.
I Kina där de kommunistiska makttopparna har förenat sin politiska agenda med ett marknadsekonomiskt tänkande, där forna ”offentligt” ägda egendomar nu övergår i privat egendom, ägd av de kommunistiska topparna. Ett Kina där nu i takt med att BNP ökar, och miljoner och åter miljoner kinesiska plånböcker öppnas. Ett Kina dit den svenska industrin skyndar, de svenska affärsintressena kan bara jubla…eller?
Hur kommer det sig att det när det gäller denna del av världen är så ovillig att ta till bojkott? Medan det var en självklarhet att bojkotta Cuba, Syd afrika och Palestina, med Hamas vid styret.
I Kina ska vi nu dessutom har OS.
OS – symbolen som i vårt allmänmedvetande står för orden så som demokrati och fred – det tillfälle då människor från jordens länder möts för fredlig kamp, tillsammans…
Det vill säga ett ypperligt tillfälle för de mindre rumsrena att få visa upp sig och öka på sin goodwill. Så att fler affärsintressen kan lockas dit. Vem tycker i dag att det var rätt av Sverige att delta i en annan diktatur, OS i Berlin 1936? Men oj, vad tyst det är vad gäller att avstå från att delta i OS i Beijing 2008…
Amnestys berättar att under år 2006 skedde 1 010 avrättningar i Kina, men att det enligt icke officiella uppgifter kan röra det sig om 8 000 avrättningar…Iran, som väl ingen skulle drömma om skulle låta få vara OS-värdland, avrättades 177 personer. I USA avrättades 53 personer…
Kategorier: Marknadsföring · ekonomi · life Politics · mediekritik · politik · samhälle
Kanske konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar.
Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.
Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).
Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.
I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor.
© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd
Kategorier: Marknadsföring · Okategoriserade · Reklam · barn · ekonomi · etik · familj · genus · mediekritik · politik · politk · psykologi · samhälle
Vi har på senare tid sett alltför många fall av medvetna brott mot yrkesetiken.
I dagarna har gränsen åter igen töjts långt utöver det etiskt försvarbara när man publicerar intervjuer med minderåriga brottsoffer med både namn och fotografi. Folk säger att det är dags för lagstiftning för att medierna misslyckats med självsanering – och det börjar blir svårt att säga emot. Den som har ansvaret för att besluta om publicering är den ansvarige utgivaren.
Men på ett personligt plan är vi alltid ansvariga för våra handlingar. Det är min egen blick jag måste möta i spegeln. Varje reporter har ett ansvar ute på fältet när vi pratar med intervjupersoner. Vi måste fundera på hur vi närmar oss utsatta människor och på hur pass medveten just den här personen är om konsekvenserna av att framträda i medier. Vi kan inte som etiskt tänkande och handlande människor överlämna beslut om publicering till de personer vi intervjuar och fotograferar.
Rätt ska vara rätt, reportern är ofta inte ensam om att skapa den artikel som läsaren möter när hon öppnar sin tidning. Efter att reportern har gjort sin intervju och skrivit sin text kommer redigeraren och redaktionschefen som också blandar sig i texten. Rubrik sätts, text skärs bort och stuvas om. När så fotograf och bildredigerare har gjort sitt händer det stundtals att artikeln har vinklats och spetsat till så att det händer att icke-luttrade reportrar rodnar över resultatet i tidningen.Utgivare använder sig alltmer av mantrat ”allmänintresse” när de vill försvara kritiserade publiceringar.
Men vad avses egentligen med ”allmänintresse”? Jo, att det hos den breda allmänheten finns ett objektivt intresse av fakta, till skillnad från särintresse, det vill säga en begränsad grupps särskilda intresse.
Vilka är då denna breda allmänhet som anses ha detta samhälliga intresse av att se offer för tragedier fläkas ut på tidningssidorna? Är det du? Är det jag? Behöver vi verkligen läsa det här? Är det av så stor vikt för oss, att det uppväger det trauma som intervjuoffret utsätts för genom publiceringen?Allmänintresse har numera blivit ett ord som ger ”rätt” att kränka människor i syfte att sälja en tidningsprodukt. Men man talar ett Orwellskt nyspråk. Allmänintresse blir en marknadsföringsterm.
Det är angeläget att alla seriösa journalister visar att vi inte accepterar oetiskt agerande, vare sig det är chefer eller reportrar eller redigerare som bär skulden. Det handlar om vilken sorts journalistik vi vill ha. Och det handlar om vilken sorts arbetsuppgifter vi vill ha. Men det handlar också om vilken sorts tidningar vi vill se i mataffärernas tidningsställ, vilka löpsedlar vi vill att våra barn ska drabbas av när de går hem från skolan.
© Charlotte Riessen. Dag Bremberg.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig/kommersiell publicering kontakta författaren för tillstånd
Publicerat debattinlägg i Journalisten på uppdrag av medlemmer i Journalistförbundets nätverk för yrkesetik
Kategorier: journalistik · media · mediekritik
