Smart nischat av pedofil lobbyn

Pedofillobbyn ( ja, de finns) har studerat sina sexualpolitiska texter, och ser sig som samma andas barn som de första gay – aktivisterna.

Och liksom goda marknadsförare har de insett det orealistiska i att profilera sig som en grupp som kämpar för en acceptans av sexuella, fysiska övergrepp på barn. Däremot (och tyvärr med all rätt) har de insett att en profil som innebär att de söker acceptans för sina känslor är en lagom radikal framtoning. Man får nämligen ta ett steg i taget…

Och metoden att söka locka medlidande från alla oss som ser oss som humanister, har lyckats.
Istället för att debattera hur det känns för de alldeles för många barn som just nu, i denna stund, lever med sexuella övergrepp så har debatten kommit att handla om det odemokratiska att inte respektera pedofilens känslor och det hot mot yttrandefriheten det är att inte låta pedofillobbyn få sprida sin propaganda.

Men man kan fråga sig, hur kommer det sig att det kallas hets mot folkgrupp när man sprider propaganda om att judar exempelvis borde gasas, men det kallas yttrandefrihet när propaganda sprids om tortyr av barn?

Ja, jag vet att barn inte är en folkgrupp, men lyssna på mitt budskap nu.
Att utsätta ett barn för mångårig incest är att jämställa med tortyr. Den upplösning av barnets integritet, av dess jag – gränser och dess fysiska gränser är djupt skadlig. Och den relation som uppstår mellan offer och förövare är ofta en mycket komplicerad sådan, där barnet till och med kan försvara sin förövare. Men där offret i många år efteråt, kanske hela livet om hen inte får den hjälp eller det stöd hen behöver, kommer att lida och plågas av övergreppen.

Att ha varit utsatt för incest eller liknande sexuella övergrepp (incest handlar ju om sexuella övergrepp inom familjen, men det kan ju också handla om en granne m.fl.) påverkar offret på en mängd områden. Dessa övergrepp kan i så hög grad påverka offret även i vuxen ålder så att självkänsla självförtroende och psykisk hälsa blir så skadat så att utbildning, yrkesliv relationer, fysisk hälsa blir starkt negativt påverkat.

Så frågan är, hur kan då pedofillobbyn, och deras supportrar (i yttrandefrihetens namn) med allvar hävda att pedofili innebär känslor som är värda respekt, i likhet med en hbt-persons rätt att känna (och göra som hen vill fast så långt går ju inte pedofillobbyn, ännu, då man är väl medveten om att man då får juristerna på sig.)?

Jag kan respektera personen jag har framför mig, men jag kan inte respektera att hennes eller hans känslor när hon/han sitter och spanar på dagisungar utan för mitt hus. Oavsett om denne person ”gör” något eller inte…

Jag kan inte respektera att min dotter, min guddotter, min grannes son, eller något barn i hela världen ska förvandlas till en sexuell fantasi efter att ha tillbringat en dag på stranden och blivit ”fluktad på” av någon som smög i buskarna. Och detta oavsett om personen ”gör” något eller inte…

Jag kan inte och vill inte, respektera vare sig de pedofila handlingarna eller de pedofila känslorna.
Men jag kan respektera personen, som hyser dessa känslor, och hennes eller hans rätt att bemötas med respekt och i enlighet med FN:s mänskliga rättigheter.

Gå inte på pedofillobbyns manipulation när de försöker få det till att handla om yttrandefrihet och rätten att “känna det man känner”.

Pedofillobbyn jobbar medvetet, och internationellt, med att försöka förskjuta vår normuppfattning.
I Sverige genom att peka på yttrandefrihets och sexualpolitiska argument som man lånar från hbt-rörelsen.

Publik pedofillobbying för sexuell misshandel av barn har inte mycket med yttrandefrihet att göra.

Rent hypotetiskt, skulle det kunna göra det om det handlade om två jämlika parter, där barnen hade samma intellektuella, emotionella, och ekonomiska, tekniska och juridiska möjligheter att starta sin egen lobbying grupp som kunde föra fram den motsatta sidans argument. (Men då skulle i slutändan ingen lyssna på pedofillobbyn för det absurda i pedofillobbyns retorik skulle då bli så uppenbart).

Det jag syftar på är inte den ensamme och ångestfyllde som inte vill annat än att inte längre tända på barn, och som tar ansvar för det och söker hjälp.

Jag talar om en fascistisk politisk rörelse som propagerar för en lagförändring som innebär att sexmisshandel av barn ska bli lagligt. Och det handlar om personer som är kunniga inom både marknadsföring, kommunikation och juridik. 

Ja, fascistisk kallar jag det, det handlar ju i allra högsta grad om förakt för svaghet, att använda människor som inte kan försvara sig för sin utlevelse, att nyttja barn som engångsartiklar (man kan köpa barn via Internet).

Och jag kallar det för en politisk rörelse eftersom man i dess förlängning verkar för en samhällsförändring så att sexmisshandel av barn blir lagligt. Det handlar om personer som är kunniga i både marknadsföring, kommunikation och juridik (i Nederländerna har de även bildat ett politiskt parti).

Vill du hjälpa en person med sexuell fixering av barn så hjälper du INTE henne/honom med yttrandefrihetsargument, så att de kan vidareutveckla sitt nyspråk där sexuell misshandel kläs i ord så som “intergenerationella sexuella beteenden”.

Hjälp inte pedofiler att förtränga verkligheten!
Hjälp honom/henne till en psykoterapeut.

Och börja lyssna på överlevarna!
Här har ni en:
http://www.geocities.com/medusas_skratt/index.html

Pedofilers rätt till yttrandefrihet

På olika debattsidor, även på de mest radikala sådana, skyndar försvarare av pedofilers rätt till yttrandefrihet.

Kom då ihåg:  

• Publik lobbyism för pedofili kan inte ingå inom ramen för yttrandefrihet eftersom det är likvärdigt med att lobba för kränkning av de mänskliga rättigheterna, och strider mot FN:s barnkonventionen.

• Sexuella övergrepp på barn är att likna vid tortyr.
  Relationen mellan förövaren och offret kan liknas vid den mellan torteraren och tortyroffret. Med liknande hjärntvättsliknanden mekanismer (jmf. t ex Norrmalms syndromet). Barnen försvarar ofta sina förövare.

• Att propagera för pedofilers rätt att propagera, via bild/text, är att jämföra med att propagera för torterares “rätt” att propagera för sin rätt att utöva tortyr.  Skulle alla dessa tillskyndare av pedofilers demokratiska yttrandefrihet också skynda fram om man bytte ut ordet pedofil mot nazist och barn mot jude? Om det alltså handlade om en propaganda apparat för rätten att propagera för fördelen med att tortyr av judar/muslimer/svarta, och inte som nu är fallet propaganda för rätten att propagera för  tortyr av barn?  

•  Normen av idag, i teorin, fördömer pedofili. Men normer kan alltid påverkas, på gott och ont. Ett av de bästa sätten att göra det på är social marknadsföring/idémarknadsföring. Något som också pedofillobbyn både är medvetna om – och skickliga på. Just nu har man valt att nischa sin marknadsföring genom att använda yttrandefrihetsargument och rätten att känna sina känslor.

• Och hur står det egentligen till med våra normer idag, om man bortser från det politiskt korrekta, det vi lärt oss att svara.  Går man tillbaka i tiden cirka 70 år, blev incestoffer enligt uppgift till och med bestraffade. Man höll alltså med dagens pedofillobby om att det var ”ömsesidigt” sex pedofilen ägnade sig åt. ”Blame the victime” att skuldbelägga offret är förresten något vi fortfarande sysslar med.  Att vara utsatt för incest, av sin mamma, är tydligen i vårt kollektiva undermedvetna,  ett tecken på att man är en riktigt usel människorsort, om man skall döma av ett av av de värsta skällsorden man slänga: ”You mother fucker”. Och om man i dag i Sverige går ut offentligt och berättar att man varit utsatt för incest får man vara beredd på tillmälen så som ”Incesthora” (enligt uppgift från en kvinna som gått ut offentligt med namn, och berättat om att hon varit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa).

•  Pedofillobbyns marknadsföring verkar i förlängningen för en samhällsförändring som ska göra så att  sexuellmisshandel av barn blir lagligt.  Vilket inte är så konstigt som det kan tyckas, om man ser i backspelgeln. Så sent som på 70-talet motionerade en riksdagsledamot (enligt uppgift) för en legalisering av incest

• I takt med att ”yttrandefrihetsanhängarna” hjälper pedofillobbyn med denna normaliseringsprocess av sexuell och psykisk misshandel av barn,  riskerar en nedmonteringen att ske av de inre spärrarna hos de pedofiler som är på gränsen, så att risken ökar att dessa spärrar rasar och sexuella kontakter med barn inleds. I och med att debatten ”förs upp” till att handla om en rättighet, rätten till yttrandefrihet, så påverkas människor som än så länge inte har gjort verklighet av sina fantasier. Men debattinläggen visar att debatten har haft sin effekt, debattinläggen kryddas med ord som ”stolthet” (jmf. ”glad to be gay”), och att de har ”rätt att lära känna sin sexualitet”, och att andra inte ska bry sig vad det gör i sängen. 

• Pedofili handlar inte om åsiktsfrihet. Pedofili är en psykisk störning, en sjukdom, att likna vid psykopati. Alltså en störning som innebär oförmåga till verklig empati, med tillägget sexuella fixering/dragning till barn. En pedofil tror ofta att hon/han är bra för barnet, att hon/han hjälper barnet genom att ha sex med barnet.
• Att fysiska skador inte uppstår innebär endast att skadorna inte syns med blotta ögat.  Skadan blir inte mindre av att det där inte finns fysiska trasigheter som bevis. Tvärtom kan det vara värre då offret då inte kan säga att till sig själv, och omgivningen, att hon/han gjorde motstånd jmf. våldtäkt/kvinnomisshandel). Pedofilen får vatten på sin kvarn (det var ömsesidigt). Offret riskerar brottas med skuldkänslor i åratal, ibland för resten av livet.

”Jag sa inget till mina föräldrar för jag trodde att jag valt att ha sex vid tre års ålder. Jag visste inte att en treåring inte kan välja att ha sex. Men efttersom jag gick med på det så trodde jag att jag hade ett val. Jag trodde det i åratal”. Ann Wilkens, Prostitution och trauman”.

• En person som känner “begär” till barn är inte väsensskild från en pedofil som går över gränsen och begår fysiska handlingar. Tvärtom det är så det börjar. En pedofil behöver tydliga, klara gränser och inte försvar. Och psykoterapeutisk behandling.

• ”Pedofil lobbyn” är inte är en produkt av en överhettad hjärna. De finns och arbetar medvetet för en förskjutning av vårt samhälles normer och jämför sin kamp med hbt – rörelsens. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd.

Fy fan för att vara psykiatripatient

Peter, arbetar som mentalskötare på en av Stockholms akutmottagningar.
Han ser dagligen hur bristen på tid och pengar i vården tvingar ut psykiskt sjuka människor på gatan.

Peters arbete kan handla om att att lägga armen om en sörjande mammas axel, vars barn nyligen har dött, och säga; jag ser din ensamhet, jag ser din sorg.
Men man utsätts också för både verbala och fysiska kränkningar. Peter har blivit misshandlad tre gånger på arbetet.
- En kamrat till mig var nära att mista livet för ett halvår sedan. Man blir kallad både kukdjävel och fitta. Men de flesta som kontaktar psykakuten är inte aggressiva.

Peter heter egentligen inte Peter och är inte heller 35 år, men eftersom det inte ses med blida ögon från läkarhåll att man ställer upp på en intervju så väljer vi att skydda Peters identitet. Inom psykiatrin finns en misstro mot pressen på grund av att man anser att media allt för hårdvinklat rapporterar om den psykiatriska vården

– Psykakuten är som en vanlig akutavdelning, säger Peter, skillnaden är att man kommer hit med en bruten själ istället för ett brutet ben.

– Fungerar uppföljningen efter att en patient tagits in akut?

– Enligt min erfarenhet råder enorma väntetider för en uppföljning, mellan en till sex veckor och det är en väldigt lång tid när man mår psykiskt dåligt. Tidigare fick psykospatienter hjälp med sin utslussning i samhället via mellanavdelningar.Patienten kunde känna efter vad hon orkade med, i stället för att kastas ut i samhället direkt. Dessa avdelningar är numera stängda.

Psykiatrin bygger på frivillighet. När en patient kommer till psykakuten intervjuas han. Om patienten bedöms som farlig, för sig själv, eller sin omgivning, skrivs ett vårdintyg ut, enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

- Problemet med den senaste tidens våldsdåd är att en psykotisk person under kortare perioder kan ”hålla ihop” sig, alltså inte uppvisa några psykotiska symtom. Om en människa uppträder normalt, ska vi då hålla kvar dem på sjukhuset? Då urholkas rättsskyddet. Det gör mig ganska upprörd att folk tror att vi är en slags magiker som kan se in i framtiden, säger Peter.
Vi håller inte på med något vågspel där vi tänker; vi får se om han håller ihop, säger Peter.

– Hur tycker du att psykiatrireformen har fungerat?

– Psykiatrireformen förstärkte patienträtten, vilket är bra. Jag hörde en sjuksköterska berätta om en patient som fyra dagar efter att han flyttat ut från det stora mentalsjukhuset ringde och sa att toalettpappret var slut. Men då får du väl köpa nytt, sa sjuksköterskan. Mannen svarade: ”Vadå, köpa?”, berättar Peter.

Han hade levt 32 år i en värld där andra människor bestämde och gjorde och allt i hans liv.

- Vårt samhälle är så sjukt, du kan böja dig ned och plocka bort skiten efter din hund, men du fnyser åt en uteliggare på gatan. Det är värdigare att vara inlåst på en institution, där man får mat varje dag, där det finns personal som hjälper en att hålla psykosen stången, än att man hamnar på gatan.

Känner du att politikerna lyssnar på dina åsikter?

- Jag har en känsla av att det inte sitter några mentalskötare eller vårdbiträden i landstinget – vi är ganska maktslösa, Problemen inom psykiatrin idag handlar om brist på tid och pengar. Fy fan för att vara psykiatripatient – inte få plats i samhället – och inte på sjukhuset, säger Peter.

© Charlotte Riessen.
Tidigare publicerad i Stockholms fria.

Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd

Trängsel i statustrappan

Kanske  konsumerar vi inte främst för att varan vi köper är något vi behöver, utan för att vi vill försäkra oss en bra plats på statustrappan. Ångesten och medvetenheten om att denna statustrappa finns smyger sig allt längre ned i åldrarna. Parallellt med detta, eller kanske snarare orsaken till detta, pågår den marknadsföringsvåg, en tsunami, som trots sin enorma kraft ändå lyckassmyga sig fram med barnen som främsta mål, för barnen är vägen till föräldrarnas plånböcker.
I affärerna ser sen barnen de förföriskt draperade kläderna. De rätta ”loggorna” drar och sliter i deras uppmärksamhet. Barnen pekar och vill ha.
Marknadsförarna använder sig av barnens osäkerhet och behov av att smälta in i flocken. Man utnyttjar varje barns sökande efter en rollfigur. Rollfigurer som sen ska visa vägen mot den hägrande vuxenheten. Även i reklam riktad till barn smyger man in en vuxensexualitet. Behåar för fyraåringar lanseras, och push-ups för tio åringar. 

Barn och ungdomsmarknaden är numera enligt Nordeas privatekonomer (via SVT uppdrag granskning) värd 80 miljarder/år.

Barn har inte de vuxnas förmåga att sortera och reflektera. Men de har däremot en väldig massa känslor och längtan. När marknadsföringens strategi handlar om att bygga känslor runt varje enskild produkt så är barnen tacksamma offer. Och deras hjärnor har inte  vuxenhetens förmåga att sovra i informationsflödet. De har inte vuxenvärldens erfarenhet som ger stöd att tänka kritiskt. I ett barn passerar flödet ocensurerat rakt in, når det allra innersta och heligaste.
 
80 % av köpbesluten i familjer tas i praktiken av barnen, även om inköpet gäller sådant så som inköpet av en ny bil (enligt David Lindström, varumärkesstrateg).

Genom att vi överlämar dessa köpbeslut åt våra  barn, lämnar vi dem i sticket, i praktiken överlåter vi då den så kallade marknaden att överta föräldrarollen.

I en krönika publicerad häromveckan beskrev en pappa sin beslustvånda när det gällde sin dotter. I dotterns skola omklädningsrummet i gymnastiken fyllt av härskande dömande blickar. Statusångesten stod hög. Flickan var den enda i sin klass utan stringtrosor. Hon vädjade till pappa, hon var utanför, utanför flocken, den enda loosern…
Pappan släppte till slut på sina värderingar, och dottern fick ett par stringtrosor. 

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all offentlig publicering kontakta författaren för tillstånd